ÅSIKT

Överdos, Barney

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Amerikanen Matthew Barney var något av 1990-talets konstnär. Han slog igenom 1992 på Documenta 9 med en spektakulär performance: han klättrade upp genom en hisstrumma endast iklädd en ispik instucken i rumpan.

Sensationellt? Javisst, men redan då var hans performances en del av en självpåhittad mytologi i vilken kulturhistoria, samtida populär- och sportkultur och psykoanalys blandades och väckte nyfikenhet bortom det enbart spektakulära.

Därefter inledde han en serie om fem långfilmer, Cremaster 1-5, som nu visas på ARC/Musée d'Art Moderne de la Ville de Paris tillsammans med objekt från filmerna. Det är en komplex utställning, inte helt problemfri.

Jag var själv mycket intresserad av Barneys konst under 90-talet. Han försökte formulera ett språk som skildrade samtidens virrvarr av underhållning, kunskaper, excesser, uppskruvade tempo etc. Och han gjorde det med överraskande fantasifulla medel.

Det är onekligen omskakande att nu se hans verk i helformat. Filmerna visas på videomonitorer placerade nästan uppe i taket och vi sitter alla på en speciellt inlagd astroturf-matta i museet och får värk i nacken. Det är som om Barney ironiskt kommenterar maktförhållandet mellan konsten och folket, inspirerad av alla fresker och målningar i kyrkor och katedraler.

Både filmerna och objekten kan beskrivas som en blandning mellan Clockwork orange, Sjunde inseglet och Vanishing point. Det är omöjligt att få ett logiskt grepp av alla associationer och jag tror att det är en medveten estetik från Barneys sida. Han vill lösa upp invanda föreställningar och öppna dörren till det undermedvetna. Barney framträder som en ny-surrealist som använder sig lika mycket av en personlig drömvärld som kollektiva referenser.

Kollisionen mellan det offentliga och det privata, mellan det allmängiltiga och det esoteriska, är det som gör Barney till en intressant konstnär. Och ska man hitta någon röd tråd så förefaller han tolka ett livs- och samhällstillstånd som styrs av tävlan och olika sätt att överträffa sig själv. Jag uppfattar det som ett slags förvriden bild av utvecklingstänkandets hets.

Men förvridenheten kan också framstå som ogenomtränglig. Utställningen är överlastad och helheten blir helt enkelt för mycket. När jag går därifrån tänker jag på en förläst collegestudent på den amerikanska landsbygden, en som tagit för mycket hallucinatoriska droger.

Konst

John Peter Nilsson

ARTIKELN HANDLAR OM