ÅSIKT

Var finns människan?

John Peter Nilsson ser en pessimistisk bild av världen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Tony Oursler:, Frequency Spectrum, 2002.

I mer än ett decennium har amerikanen Tony Oursler projicerat filmade ansikten på dockhuvuden och både blivit rejält berömd för det och kopierad i reklamfilmer och musikvideor. Ofta har projektionerna associerat till relationsdramer där de "levande" dockorna förefaller tala förbi varandra eller uttrycker desperata känslor av ensamhet och utanförskap.

I den labyrintiskt iscensatta utställningen Station på Magasin 3 finns också projiceringar, fast nu mer inkorporerade i vad man kan kalla en mediekropp. Eller som i det allra innersta rummet: Bull"s Balls är en projektion av ögon och mun på tjurtestiklar i en glasbehållare! Ett slags vädjande klagan hörs i rummet. Det är som om testiklarna förlorat sin kraft och ett impotent tomrum uppenbarar sig.

Nu tror jag inte att verket handlar om sexualitet i egentlig bemärkelse. Snarare är det en metafor för en mera komplex frågeställning som berör mediesamhället. I labyrintens första rum ståtar en omodern tevestudio och sedan stöter man på teveantenner, paraboler och allehanda teknikutrustningar.

Det är som om Oursler vill teckna en bild av människans belägenhet i dagens teknikfixerade värld. Okej, det är inte den allra senaste tekniken, men jag ser inte att det är viktigt. Han använder det som rekvisita för att försöka kila in frågeställningen om var männi-skan av kött och blod finns i denna värld. Och svaret? Hon verkar inte finnas.

Det är skenbilder av människan som framträder, skuggor eller till och med demoner framkomna ur universums telesignaler. Jag tänker omedelbart på filmen Videodrome i vilken en redan död människa kommunicerar med världen genom att manipulera med tevesignalernas påverkan. Eller The Matrix där ungefär samma sak inträffar genom datorer.

Med tanke på Ourslers tidigare verk upplever jag Station som en pessimistisk bild av världen. Eller är det så att min humanistiska livssyn är omodern i dag? Det är kanske så att framtidens möten mellan människor i allt högre grad kommer att äga rum i virtual reality och att det finns en högre verklighet i denna?

Det är svårt att tolka Ourslers vision men han ställer otvivelaktigt hyperaktuella frågor om vår samtid. Han verkar både förtjust och förskräckt av kommunikationsteknologin. Är det människan som gör tekniken? Eller är det tvärtom?

Konst

John Peter Nilsson