ÅSIKT

Kulan som inte dödar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Pappa!

Mot slutet av den knappt femtio minuter långa föreställningen Rikoschett brister kvinnan, Anna Wallander, ut i ett förtvivlans rop som får åskådaren att huka sig i bänken. Rikoschett är berättelsen om just denna pappa, om hur hans övergrepp har förstört dotterns liv. Titeln anspelar på kulan som inte dödar, utan sårar genom att träffa snett. Svåraste såret att hela för den vuxna kvinnan är kanhända just denna förbjudna längtan efter pappan.

Teater Giljotin invigde sin nya scen på Torsgatan med Mishimas Markisinnan de Sade. Med Rikoschett fortsätter den kompromisslösa undersökningen av sexualitetens hemligaste kammare. Texten är dokumentär. Regissören Mats Flink, bättre känd som skådespelare, har skrivit efter möten och brevväxling med den anonyma "Matilda" .

Rikoschett är en stark och svart föreställning som helt undviker överord. I det svarta scenrummet är golvet en vattenspegel. Anna Wallander spelar med en återhållsamhet och precision som imponerar. Hon går hela vägen från trotsig tonårstjej i svarta kängor till den dyblöta vuxna spillra som ligger hopkrupen på psyket mitt i ett splitterregn av ord och minnen. Det märkliga är att hon inte är efterklok utan ett med känslans förvirrade nu i alla berättelsens faser. Med förförelsens övermod, som sedan blir till skräck. Med vällusten i att känna sig utvald, vuxen. Dela hotellrum med pappa, knullas av honom, dricka champagne - i själva verket en hisnande kränkning.

När hon står framför oss och rör sig rytmiskt utmanande till Chers Believe har hon fått strippans leende, som så bekvämt låter sig tolkas som uttryck för obändig lusta. Men fluktare göre sig ej besvär! Den här tjejen kan slita av sig en oändlighet av röda trosor, hon kommer ändå aldrig att klä av sig naken.

Något är sönder. Rikoschett ger inga enkla svar. Ruinerna av ett liv kanske är platsen för en ny början.

Teater

Tove Ellefsen Lysander

ARTIKELN HANDLAR OM