ÅSIKT

Motståndets praktik

Petter Larsson läser Naomi Kleins nya

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Naomi Klein.

Hur organiserar man sig

mot en ideologi som är så allomfattande att den inte har några gränser, som är så närvarande överallt att den inte tycks finnas någonstans?

Frågan skulle kunna vara hämtad ur Antonio Negris och Michael Hardts i vänsterkretsar minst sagt omstridda tegelsten Empire.

Men den formuleras i den kanadensiska journalisten Naomi Kleins nya bok Stängsel och öppningar. Och till skillnad från Hardt och Negri, som inte har mycket att säga om saken, försöker hon faktiskt besvara den.

Jag funderar på om inte den globala rättviserörelsen är just ett gigantiskt politiskt experiment för att undersöka motståndets möjligheter i ett läge där kapitalismen inte bara expanderat till världens ände, utan också i det sociala rummet, så att allt mer av mänskliga relationer omvandlas till varuförhållanden. I rörelsen sammanlänkas lokala motståndshandlingar genom att de förses med en global ramberättelse om den gemensamma kampen mot ett system, den företagsstyrda globaliseringen, eller, rätt och slätt, kapitalismen.

Berättarna är många: aktivister, akademiker, journalister. En av de främsta är just Naomi Klein.

Överreklamerad som globaliseringsteoretiker kanske, alltför förälskad i sin egen varumärkningstes, men med en förmåga att vara på rätt plats vid rätt tid och med en jäkla näsa för vad som är viktigt att berätta ger hon i den nya boken inblickar i motståndets praktik. På sätt och vis kan man kanske säga att hon därigenom också skriver fram rörelsen som rörelse.

Klein har här ställt samman några av sina tidningsartiklar från de senaste åren. De ligger i gränslandet mellan den politiska pamfletten och det journalistiska reportaget och beskriver, tämligen svartvitt, kampen mellan dem som vill inhägna sina privilegier och dem som vill riva stängslen (kanske kan det uttryckas som konflikten mellan en allt mer församhälleligad produktion och den privata äganderätten).

Stängslen står som symbol för sådant som privatiserad gemensam egendom, exkluderingen av sociala klasser och kontinenter från de globala kapitalflödena, flyktingjägarna vid den rika världens gränser. Men också för systemets strategier för att hantera motståndet: hur staterna i strid med högtidstalens fria rörlighet och öppna samhällen stänger sina gränser och städer inför toppmöten. Hur de som tar sig friheten att praktisera den annars så gångbara idén om ett aktivt civilsamhälle brännmärks som bakåtsträvare och vandaler.

Men viktigare är öppningarna. Klein berättar om försöken med deltagardemokrati och World Social Forum i Porto Alegre, zapatistkaravanen och Italiens sociala centra. Ofta handlar det om att upprätta ett slags befriade områden, där en värld bortom kapitalismen åtminstone kan glimta till. Vår tids New Lanarks, kanske.

Visst, jag är skeptisk till exempel till den hårt drivna decentralism som Klein omhuldar, liksom jag inte tror att man ska vara för snabb att avfärda vare sig grundtanken om frihandel som destruktiv eller de etablerade politiska partierna som för evigt förtappade systembevarare.

Man vad som fungerar? Ja, det får vi väl se.

Debatt

Petter Larsson