ÅSIKT

Träsmak

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: STIG ANDERSSON
Bai Tao i "Sånger till vargskinnet".

Den kommer från Hälsinglands Träteater, Peter Oskarsons härjedaliserade föreställning från i somras, hämtad från Kerstin Ekmans roman om Svartvattnet och tidigt 1900-tal, Vargskinnet.

Och nog är det en alltigenom naturanknuten, jojkande, ekologisk teater som överflyttats till staden Gävle.

Ljusstyrkan går från ett tänt stearinljus till 38 och den intima scenen, en liten fyrkant kring väggfast allmogesoffa, andas i mörker och fladdrande ljuslågor.

Musikerna spelar oförstärkt på fela, dragspel och tramporgel och tekniken vilar på skådespelarna och inte på någon teknisk personal.

Det är onekligen extraordinärt med en teaterman som Oskarson, internationell storregissör och lokalt bysnille i en och samma person.

Hans integritet är sannerligen värd all respekt samtidigt som man kan undra vart det hela bär hän.

Sånger till vargskinnet liknar forna tiders väckelsemöte med sin sång och avvägda stämföring mellan jordisk hemskhet och ljus.

Den sörjer det rotsystem som gått förlorat, värdegemenskap och bykänsla, och sjunger lugnt och stadigt provinsens lov. Kom hit, och sätt din nakna fot i den våta mossan, lyder de manande slutorden som vill locka såväl till döende glesbygd som till bortglömd historia och människoöden.

Allt är som sagt extraordinärt i sin sceniska konsekvens men det märkvärdiga inträffar ändå att det berättande som upphöjs till livets mening blir till träig upprepning.

De gråa dödsmaskerna åker på, ljusen släcks, ljusen tänds, blåsten ylar, några trampande danssteg runt till fela och glädjefulla leenden, ett famntag innan döden drabbar på nytt.

Det är teater som vill berätta om det väsentliga men i sin rustika och andliga dräkt är det som om berättelsens alla nyanser går förlorade.

"Allra bäst tyckte vi om homeopater för att de sa att allt nytt var skit", heter det mot slutet och nog söker sig denna trohjärtade ensemble medvetet ut ur samtiden.

Taktfast, innerligt och trosvisst ger de berättelserna rytm, upphöjdhet och vitalitet medan livet år 2002 pågår någon annanstans.

Teater

Barbro Westling