ÅSIKT

Rosenkavaljeren i närbild

Claes Wahlin ser Rosen-
kavaljeren möta pressen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: INGMAR JERNBERG
Katarina Karnéus och Camilla Tilling i "Rosenkavaljeren".

Ett av skälen till att GöteborgsOperan är landets mest intressanta operascen är de lyckosamma produktioner som har signerats av regissör Yannis Houvardas och scenograf Lars-Åke Thessman. Efter Elektra och Karmelitsystrarna har de nu satt upp Rosenkavaljeren. Liksom tidigare handlar det inte om några enkla, ytliga uppdateringar, utan om att finna en grammatik som kan översätta verkets tematik till vår samtid.

Denna gång utspelas skeendet i en anrik hotellobby, en ganska självklar plats där olika tidslager samsas och det privata möter det offentliga. Fältmarskalkinnan och Octavian kopulerar i skydd av nattens mörker obekymrade om att de skumma hörnen är allt annat än obefolkade.

När sedan dagens uppvaktning är mer intresserad av alla journalister och tv-fotografer än av de adliga, lyckas föreställningen skifta 1740-talets hovdyrkan och 1910-talets högborgerliga Wien till den av media skapade nutida hierarkiska ordningen.

Om det en gång i tiden gällde att vara så nära kungen som möjligt, är det i dag till tv:n som all världslig strävan syftar. I de scener där de agerande projiceras på en filmduk i bakgrunden så är det nog inte bara undertecknad som har svårt att fokusera personerna live; så starkt verkar bildskärmen att verkligheten mitt framför ögonen blir sekundär.

Frågan blir följaktligen hur vi ska förstå Fältmarskalkinnan, Octavian och de andras elegiska lamentationer över kärlek och ålderdom, och om Baron Ochs skamlösa beteende är ett spel för kameran eller en funktion av en manlighet som exploateras i veckopress och tv. En social dimension blir tydlig då hela hotellet tycks vimla av folk som beter sig precis likadant.

Skillnaden är bara den att dessa inte utgör lika begärliga objekt för fotografernas linser.

Trots att samma scenbild används operan igenom möts vi av en mångfasetterad och ett slags den eviga valsens återkomst, en berättelse om vår tid som är minst lika fastlåst i sin självsyn som Strauss Wien, dessutom rimligen psykologiskt fattigare, då den andres blick har ersatts av ställföreträdande kameralinser.

Rosenkavaljeren innehåller några av de vackraste partier som den senromantiska operan känner. Dirigent Olaf Henzold håller bra i trådarna, framför allt utvinner han subtila nyanser i de långsamma partierna. Anders Lorentzsons Baron Ochs blir en riktigt otäck manschauvinist men aldrig på bekostnad av en samlad och stark röst.

Tack vare de förnämliga huvudrollsinnehavarna, Nina Stemme (Fältmarskalkinnan), Katarina Karnéus (Octavian) och Camilla Tilling (Sophie), blir också den magnifika slutscenens terzett och duett en värdig musikalisk final, där de unga tu då till slut får varandra, precis som på tv.

Men vad som händer när ridån gått och kameran har stängts av, ja, det är i dag en annan historia.

Opera

Claes Wahlin