ÅSIKT

Hon syr och snackar

Lena Sohl ser Elin Wikström klippa till systemet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: PERNILLA WAHLMAN
Elin Wikström med projektet "Cool or lame?".

Tre bord finns i rummet. Ett med tyger. Ett med mönster. Ett med symaskin, nål och tråd. En provdocka bär en halvfärdig vinterkappa. Cool or lame? kretsar kring flödet i den globala ekonomin: varor, kroppar, idéer, produktion, transnationella företag. Går det att skapa en exploateringsfri garderob?

Elin Wikström gav sig själv ett uppdrag: att under ett år bara använda kläder hon själv sytt. Hon började utan att kunna träda en symaskin. Nu sitter hon mitt bland galleribesökarna och bygger upp sin garderob.

Uppdraget kallar Elin Wikström "projektidentitet", ett begrepp från Manuel Castells. En social aktör som bygger en ny identitet, som omdefinierar dess position i samhället. Utställningen Exchange and Transform i München med tema den nya ekonomin blev startpunkten. Elin Wikström ville agera en politisk åsikt, överraska sig själv, radikalt förändra sin vardag.

Människors reaktioner är ofta centrala i Elin Wikströms arbeten och här för hon en dialog med besökarna och har visningar där hon berättar om projektet. En nödvändighet för att komplexiteten i Cool or lame? ska komma fram, för utan tillgång till bakgrund och referenser förlorar projektet sin tyngd.

På väggarna finns foton av kläderna hon sytt och en dokumentation av möten i München och Reykjavik. Foton som bildar en väv, men ger intrycket av att vara uppsatta tillfälligt, för att snabbt kunna flyttas om. Ett vykort visar en kvinna i en textilfabrik. Hon möter min blick. Ett vykortskampanj riktad mot de företag som köper in kläder från låglöneländer där arbetskraften exploateras. Men Elin Wikström ger inga förklaringar, låter inte betraktarna se baksidestexten. Bara kvinnans ansikte. Snett ovanför sitter den enda porträttbild av Elin Wikström själv som finns med. Hon ser betraktaren i ögonen.

Influenserna från Naomi Klein är påtagliga. Kläder markerar social tillhörighet och frivilligt betalar vi massa pengar för att vara vandrande reklampelare. Vuxna arbetare och barnarbetare i tredje världen får svältlöner och tvingas jobba oskyddat med farliga kemikalier. Men motståndet börjar skapas. Spindelvävsliknande system, som Naomi Klein beskriver dem. För den som inte passar in i något redan existerande: Do it yourself.

Elin Wikström försöker inte säga vad som bör göras, hon kastar ut frågor. Bara du kan skapa och omskapa dig själv. Och konstens anspråk är inte längre universella, lika lite som marxismens, feminismens eller miljörörelsens.

Elin Wikström skapar situationer och möten, för att försöka förstå och kanske förändra. Kanske sig själv, kanske några enskilda människor. Just här ligger också svagheten, i skärningspunkten mellan verkets politiska anspråk och dess praktik: rädslan för de omfattande politiska perspektiven gör att undersökningen ändå stannar vid individen.

Konst

Lena Sohl