ÅSIKT

Nära löjets skimmer

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ANDERS MATTSSON
Per Lasson och Erik Månsson i "Macbeth".

Hur snabbt ondskan kan slå rot, väl viljan till makt är väckt visar oss Macbeth fasansfullt konsekvent. Aldrig förut har jag dock tänkt på att Shakespeares drama bara handlar om män. Visst, de tre häxorna vars spådom sätter griller i Macbeths huvud och hans lady som ytterligare hetsar på.

Hemska kvinnor är de som sätter i gång, men maskineriet fanns redan där. Tanken på att det nästan bara är män på scenen säger något om Tom Fjordfalks Macbeth på Hipp i Malmö, Tyvärr är det inte till Fjordfalks fördel. Hans avklädning av blint maktbegär blir nämligen en ganska blek mansgrupp i kostymparad av indiskt/asiatiskt, färgade peruker, långa vida kjolar där kniven sitter instucken bak i linningen.

Fjordfalk har överlag gett skådespelarna många yttre instruktioner. Häxorna ska vara kaxigt punkiga men trion verkar snarast förlamad av sitt sjå med gitarrerna. Männen ska nog verka arkaiskt teatrala då de rör sig via en pose med händerna stoiskt samlade på ena sidan midjan eller genomfars av konvulsioner och plötsliga fysiska attacker. Detta yttre spel göder dock associationer som för löjligt långt från texten. Faktiskt verkar det vara likadant på scenen som i salongen, man tappar koncentration och intresse för vad som sker.

Fredrik Gunnarson har rastlösheten som gynnsam jordmån för sin Macbeth men tolkningen vill inte djupna. Han, liksom andra, använder bara volym och tryck för att övertyga i replikerna. Det är inte bra, det inser man om inte förr så när Wallis Grahn gör något annat med röst och intonation i ett litet instick eller när det är dags för Macbeths stilla monolog " I morgon, i morgon, i morgon".

Det är inte idéer som saknas. Problemet är snarare att de finns utan att man begriper varför. På båda sidor om scenen sitter en sömmerska från tredje världen arbetande vid sin symaskin, bland de engelska och skotska ädlingarna vandrar en Gandhifigur runt och täcker med kalk de kläder som efterhand ramlar ner från taket.

Fler och fler döda säger sceneriet, och att herrarna strider, medan övriga världen arbetar för att överleva. En ensemble behöver inte tillhöra nationalscenen för att spela Shakespeare. Men en klassiker kräver absolut sin medvetna regissör.

Medelåldern på gårdagens nästan fullsatta föreställning i Malmö var kanske 35. Några uppfattade kanske vad Macbeth handlar om.

Teater

Barbro Westling