ÅSIKT

När ska Ellen Keys utopi bli verklighet?

ULRIKA STAHRE om Claudia Lindéns avhandling Om kärlek

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AFTONBLADETS BILDARKIV
Ellen Key.

"Ellen Key är inte längre en författare - hon är ett tecken, men ett tecken utan referens och sammanhang", skriver Claudia Lindén i inledningen till sin avhandling i litteraturvetenskap, Om kärlek. Litteratur, sexualitet och politik hos Ellen Key. Och visst tycks det så: Ellen Key figurerar i flera sammanhang där hennes namn inte motsvarar hennes biografi eller verk, utan bara en svensk intellektuell med ovanligt många och breda internationella kontakter. Ellen Key signalerar furumöbler, allmoge, synen på barn, Rainer Maria Rilke, Isadora Duncan, Martin Buber. Och det där med särarten och moderskapet och essentialismen. Eller hur var det nu?

Claudia Lindén har riktat in sig på just de områden som, bland feminister, varit de mest omdiskuterade i Keys tänkande: hennes syn på kvinnlighet, sexualitet och moderlighet. Kort sagt hennes kvinnopolitiska texter. Avhandlingen utvecklar sig till ett återupprättande av en radikal intellektuell, en socialist som oftast satte klass framför kön och som naturligtvis blev oense med den borgerliga delen av kvinnorörelsen, Fredrika-Bremer-förbundet.

Grovt räknat är texten disponerad i två lika stora delar, där den första ägnas att etablera Key som tänkare i ett sammanhang: det sena 1800-talets och Den Nya Kvinnans. Lindén dekonstruerar Ellen Keys rykte i det antifeministiska debattklimatet, men utan att egentligen gå så djupt in i hennes tänkande. Det är Key-receptionen som dominerar och mer generellt den upprepade sammanblandningen av Kvinnan med Natur och Kropp - som för Keys del betydde att det mesta hon skrev om kärlek tolkades i termer av hennes förmodade bristande sexuella erfarenhet.

I den andra delen förs läsaren närmare den feministiska problematiken, med kritiken av begreppen likhet/särart (det vill säga diskussioner om hur lika eller olika män och kvinnor är) och med en avslutande närläsning av Victoria Benedictssons Fru Marianne med Ellen Keys Lifslinjer I som referens. Det mest spännande är denna senare del. Den inleds med ett övertygande kapitel om Keys Nietzscheläsning och hur hon använder hans tänkande som stöd för att kunna tala om moderlighet och födande på ett friare sätt, bortom biologin och bortom motsatspar som natur och kultur. Grunden läggs för Keys begrepp "Samhällsmodern", som är ett tecken på ett nytt tänkande och ett brott mot den tidigare ordningen, eftersom det överbryggar motsatser och ställer samman till synes oförenliga saker - det manligt dominerade samhället, "kulturen", med privatsfären och reproduktionen, "naturen". Keys samhällsmoder hade föga med biologiskt moderskap att göra utan var en metafor för kvinnans plats och uppgift i det offentliga livet, en plats som mitt i kampen för rösträtt var långt ifrån definierad.

Det är bland annat begrepp som "Samhällsmodern" som för flera generationer av feminister inneburit att Key avfärdats som särartstänkare och Claudia Lindéns övergripande syfte med avhandlingen om Ellen Key är att ifrågasätta just den teoretiska uppdelningen i likhet och särart. Det låser fast i motsatstänkande, i fasta kategorier. Ellen Keys egna idévärld trotsar just sådana. I hennes vision av (den heterosexuella) kärleken är män och kvinnor främst människor. Fru Marianne beskriver en sådan utopi, där mannens och kvinnans stereotypa drömbilder nedmonteras och ger plats för det öppna, jämlika äktenskapet. Nog så radikalt runt det förra sekelskiftet och fortfarande, i början av mytbildningens och ytans tjugoförsta århund-rade, ett väl så högt ställt mål.

Litteratur

Ulrika Stahre