ÅSIKT

SOMMAREN NITTITVÅ

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: FANNY ZAABI BEHRER

alla mina bröder har åkt långt bort

alla mina systrar har horat ner sig

vi sitter i flyktinglägret hos Panta från Mostar

han driver matstället här

och jag får ringa gratis

när Panta får ett lass med skinka ropar han

att det är mat

han vet att jag inte har nåra pengar

jag tittar på när han skär upp skinkan

han är packad redan på eftermiddan

dom har skurit halsen av hela hans familj

Panta skär upp skinkan

hotellet där tjeckerna brukar bo är igenbommat den här

sommaren

borta i garnisonen kränger dom vapen

det är där de där typerna håller hus med sina jeepar

dom som bjuder oss på sprit

jag tog en sväng bort till hotellet

där var tomt och fanns ingenting att ta

i lägret sover vi tio minst

i varje husvagn

Pantas ögon är rödsprängda

flyktingarna bredvid oss lagar mat från morron till kväll

och ibland får vi smaka lite

Kiri söp sig full och

klättra upp på husvagnstaket

och ställde sig och pissa

här bredvid oss försöker dom få spädbarnen att sova

när nån jäkla nybörjare börjar tafsa får jag nog

går upp och ut för att få tag på

dom där i jeeparna och be dom

dra åt helvete

jag går till kafét och sätter mig med bena upp på bordet

nagellacket har nästan flagnat av

jag är skitig mellan tårna

det finns inget vatten i lägret

inget vatten till spädbarnen

killen med jeepen bjuder på kvällsmat

vi tittar på varann

han säger han ska ta med mig till Milano

och köpa kläder åt mig

du är en riktig serbisk flicka du säger han

Kiri räddar mig ur situationen

efteråt får jag gömma mig hos Panta i flera dar

jag drömmer om jeepar

Milano vad ska jag där att göra

man kunde ringa mamma från Milano förstås

jag vaggar mitt barn till sömns i lägret

jag gråter länge i lägret

som förut blir det aldrig mer

det förstod jag

sommaren nittitvå

Jag vill bara ni ska veta

att man borde säga åt er att dra åt helvete

flyga och fara

slå in skallen på er

gamla stötar

kloka gubbar

man borde bygga ett staket av era löständer och

låsa in er i

ni kunde va där och försöka knäcka nötter med bara gommen

ni som har makten

gamla lik utan nåt att komma med

jätteproppar

man borde faktiskt göra det

i allas vårt namn

om vi bara kunde

stiga upp

i tid

det är du i alla fall

fast jag inte fatta det

jag älskar dig

jag stör mig på att du är långt borta

jag stör mig på att jag inte vet vem du är

jag stör mig på att det inte stör dig

jag älskar dig

pupillerna växer

bröstvårtorna styvnar

bara för din skull

ska jag bli ordentlig

röka mindre

inte kasta i mig maten

sluta svära

inte snacka skit om folk

även om det är sant

inte ligga med idioter

bara för din skull

och när vi träffas

tänker jag inte säga nånting

bara

liksom bara råka

lägga handen runt din nacke

min ängel med hår på bröstet

alldeles guldlockigt

Milena Markovic, född 1974, bor i Belgrad. Poet och dramatiker. Dikterna är hämtade ur hennes debutsamling Hunden som åt upp solen (2001). Hennes prisbelönta debutpjäs Vart jag ska, var jag kommer ifrån och vad det blir till middag (2000) fick stor uppmärksamhet. För ett par veckor sedan hade hennes nya pjäs Räls premiär i Belgrad. Hon skriver också för film och tv. I november var Milena Markovic i Stockholm som gäst på Stockholms Poesifestival.