ÅSIKT

Hur långt är 15 minuter ljud?

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: CAMILLA BACKMAN
Rumänsk bandsallad.

Åsa Ståhl jobbar som radiojournalist med möjlighet att nå miljoner lyssnare.

Hon är en av de där begåvade 70-talisterna som redan tycks ha rest jorden runt flera varv med sin mikrofon och bandspelare. Belgrad, Is-tanbul, Bukarest ...

Men nu väljer hon ett mindre forum, det lilla galleriet bakom järnporten i industrilokalen, dit bara ett fåtal hittar. Här ställer hon ut sina bandsallader: ett virrvarr av icke-önskvärda eller förolyckade ljud, akustiskt trassel, kasserade "Öhhh", "Ähhh" som droppats i redigeringsrummens hårddiskar. Eller den där piratkassetten med turkisk magdansmusik från charterresan till Alanya som bara försvann vid flytten.

Överallt i Åsa Ståhls väg tycks bandsallader flyga och fara. Utanför centralfängelset där Slobodan Milosevics fru kommer med matpaket varje dag, på östra Londons bakgårdar, i tunnelbanor. Ibland när hon är ute och cyklar flyger bandsallad mot henne. Och på en lekplats i Bukarest där hundar jagar bandsallader i blåsten.

Åsa Ståhls uppsnurrade kassettband förvarade i plastpåsar med etiketter är en del av den arkiverings- och katalogiseringstrend som finns i konstvärlden. Men bara delvis. Bandsalladerna blir som souvenirer över okända soundtrack. Lika betydelsefulla som de sköra banden är själva ljudögonblicket från när hon plockade upp ljudet. Dessutom är ljudet en lämning, ett arkeologiskt fynd, något som går att ta på. De flesta ljuden har hon faktiskt inte lyssnat på, för att bevara illusionen.

Hur långt är 15 minuter ljud? Runt Konstakutens väggar löper ett utdraget kassettband för 15 ljudande minuter och det är längre än man kan tro. I en salladsskål ligger ett antal kassetter som går att spola och avlyssna. Det är allt. Mer behövs inte.

Fotografiet är tvådimensionellt men äger en tillräcklighet i bild för att bryta fiktionen, medan ljudbandets reproduktion ger oss ett ljud utan kropp, och samtidigt inte, eftersom kroppen finns i ljudet och ändå inte i rummet annat än som en volym av frånvaro. Ändå är det en frånvaro som kan återkallas igen och igen, från andra sidan graven.

Ljudets vackraste egenskap är dess flyktighet - och att samtidigt kunna omvandlas till något beständigt. Det är kärnan i Åsa Ståhls föredömligt enkla utställning.

Ljudkonst

Mikael Strömberg