ÅSIKT

Långt till Paradiset

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: PAUL BJÖRKMAN
Birgitta Pettersson och Masoud Rayegani i "Arma Irma".

Staffan Göthes dramatiska karta över Sverige och svenskarna låter aldrig sympatin trängas undan av elände, olyckor eller förtvivlan. I Arma Irma, ursprungligen skriven för Radioteatern 1989, talar Irma för alla och ingen. Ensam i lägenheten med lite musik och mycket champagne längtar hon till sitt forna liv. Tiden då hon levde utomlands, var gift eller när hon gick på stadshotellet för att dansa. Nu är gardinerna fördragna, den enda som ringer är en deprimerad Margot Crona. Möjligen passerar en Finlandsbåt om natten.

Frågan är dock vem som är vem. Det nattliga samtalet från Irma till Margot tycks vända på rollerna, och den svartklädde mannen - The Listener - som tålmodigt lyssnar till Irmas monolog och förmodligen snarare hör till hennes fantasier än till verkligheten är knappast något sanningsvittne. Irma blir en övergiven Moder Svea i miniatyr, en av alla dessa som har blivit över och inte längre syns eftersom samhället har varit behjälpligt med att dra för hennes gardiner. Irmas lägenhet marknadsfördes en gång som Paradiset. På platsen låg tidigare Fornsalen; nu är Irma dess arkeologiska rest.

Birgitta Pettersson har kanske lite bråttom ibland med monologen, men saknar inte pondus i rollen; en kraft som lätt skulle kunna fylla några pauser med den levda erfarenheten.

Med Arma Irma inviger Örebro Länsteater också Caféscenen, lagom till teaterns 150-årsjubileum då man dessutom efter åtskilliga år kan samla all verksamhet i samma hus. Till denna hör senare i vår Tony Kushners Angels in America och Vilhelm Mobergs Din stund på jorden. Med gästspel som Noréns Stilla vatten, Cullbergbaletten och Folkoperans Enleveringen av Seraljen förtjänar Länsteatern samma aktning som Staffan Göthe har för Irma: vital i kraft av sin historia.

Teater

Claes Wahlin