Aftonbladet
Dagens namn: Tore, Tor
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Vi här inne, dom där ute

    NAOMI KLEIN är tillbaka efter ett bokprojekt och kommer i år att skriva på Aftonbladets kultursidor ungefär var fjortonde dag.

    I dag handlar det om Fästning USA och Fästning Europa: så fungerar de nya murarna som ska hålla de fattiga utanför.

Nåja, det kunde ha varit sant.

Det var vad senator Hillary Clinton hade att säga efter att ha fått veta att fem pakistanska män faktiskt inte hade smugit sig in i USA från Kanada för att spränga New York i luften på nyårsaftonen. Därför att de var aldrig i USA överhuvudtaget, och de var inte terrorister, och hela historien hade hittats på av en man som försörjer sig på att förfalska pass.

När jakten på den professionella lögnarens inbillade terrorister pågick som bäst hade Clinton lagt skulden på Kanada och dess "opatrullerade, obevakade" gräns. Men inte ens när bluffen avslöjades tog Clinton tillbaka sin anklagelse: eftersom den kanadensiska gränsen är så porös, menade hon, "verkade denna bluff blott alltför trovärdig". Det var, med andra ord, en nyttig bluff, som hjälpte de amerikanska medborgarna att inse hur otrygga de egentligen är. Och det är nyttigt, särskilt om du räknar dig till den växande skaran av nyliberala ekonomer, politiker och militärstrateger som förordar skapandet av en "Fästning Nafta", en kontinental säkerhetszon som sträcker sig från Mexikos södra gräns till Kanadas norra.

En fästningskontinent är ett block av nationer som går samman för att utverka fördelaktiga handelsvillkor från andra länder - samtidigt som de patrullerar sina gemensamma yttre gränser för att stänga ute människor från dessa länder. Men om en kontinent menar allvar med att vilja vara en fästning måste den också bjuda in ett eller ett par fattiga länder innanför sina murar, eftersom någon måste göra de smutsiga jobben och utföra de tunga lyften.

 

Detta är en modell som håller på att utprovas i Europa, där EU nu utvidgas för att innesluta tio fattiga östländer, samtidigt som unionen använder allt aggressivare säkerhetsmetoder för att utestänga immigranter från ännu fattigare länder som Irak och Nigeria.

Det var inte förrän efter händelserna den 11 september 2001 som Nordamerika på allvar gick in för att bygga en egen fästningskontinent. Efter attackerna var det inte möjligt för USA att helt enkelt bygga högre murar vid den kanadensiska respektive mexikanska gränsen - i denna Nafta-epok skulle näringslivet inte ha gått med på det. General Motors hävdar att för varje minut som företagets lastbilar försenas vid gränsen till Kanada så förlorar det omkring 650 000 dollar.

Vid USA:s andra gräns är dussintals industrier, från jordbruket till byggbranschen, beroende av "illegala" mexikanska arbetare - ett faktum som George W Bush förstår, eftersom han vet att förutom oljan så är den invandrade arbetskraften det bränsle som driver ekonomin i sydvästra USA. Om han plötsligt stoppade flödet skulle företagssektorn göra uppror. Så vad ska en besinningslöst näringslivsvänlig regering som är besatt av säkerhet ta sig för?

 

Enkelt: Flytta gränsen. Förvandla de mexikanska och kanadensiska gränserna till uppiffade kontrollstationer och spärra av hela kontinenten, från Guatemala till norra polcirkeln. Bushtalesmän pratar inte mycket om den kontinentala fästningen utan föredrar termer som det "Nordamerikanska ömsesidiga förtroendeområdet". Men en USA-styrd säkerhetszon är precis vad som håller på att konstrueras. Under det senaste året har Washington pressat Kanada och Mexiko till att harmonisera sin flykting-, invandrings- och visumpolitik med USA:s. Och i juli 2001 lade den mexikanske presidenten Vincente Fox fram Plan Sur, en massiv säkerhetsoperation längs Mexikos södra gräns.

Inom ramen för Plan Sur har den mexikanska regeringen deporterat hundratusentals huvudsakligen centralamerikanska immigranter på väg till Förenta staterna. Och USA har stått för en stor del av finansieringen. En bisarr incident inträffade förra året när mexikanska gränsvakter stoppade en grupp indiska flyktingar på väg till Förenta staterna och skickade dem till ett eländigt flyktingläger i Guatemala, medan Washington stod för kostnaden (8,50 dollar om dagen per internerad flykting).

Fox hade hoppats bli belönad för att han övervakade USA:s inofficiella södra gräns, och han har tidigare haft anledning att vara optimistisk. Så sent som den 6 september 2001 lovade Bush att "normalisera" de omkring 4,5 miljoner mexikaners status som lever illegalt i Förenta staterna. Efter 11 september blev emellertid dessa arbetares status ännu mer osäker.

 

Detta visar på en annan sanning när det gäller kontinentala fästningar: att befinna sig på insidan kan visserligen vara bättre än att vara utestängd, men det är ingen garanti för jämlik status. Washington håller på att uppföra ett slags treskiktad fästning där Förenta staterna härskar genom dekret, där Kanada och Mexiko fungerar som vakter och där mexikanska arbetare är förvisade till tjänstebostadens kontinentala motsvarighet.

På andra sidan Atlanten är en liknande treskiktningsprocess i full gång. Inne i Fästning Europa utgör Frankrike och Tyskland adeln och mindre länder som Spanien och Portugal fungerar som vaktposter. Polen, Bulgarien, Ungern, och Tjeckien är de postmoderna trälarna, vilka tillhandahåller de låglönefabriker där kläder, elektronik och bilar tillverkas för 20-25 procent av vad det skulle kosta att göra dem i Västeuropa - EU:s egna maquiladoras.

De enorma växthusen i södra Spanien har i sin tur slutat anställa marockaner för att plocka jordgubbarna. De ger i stället jobben till vithyade polacker och rumäner, medan motorbåtar utrustade med infraröda sensorer patrullerar kustlinjen och stoppar båtar med nordafrikaner. EU inför allt oftare "repatrieringsavtal" som ett uttryckligt villkor för nya handelsavtal: Vi tar emot era produkter, säger européerna till Sydamerika och Afrika, under förutsättning att vi får skicka tillbaka era människor.

 

Vad vi bevittnar är framväxten av en genuint Ny Världsordning, en som är mycket mer darwinistisk än första, andra och tredje världen. De nya skiljelinjerna går mellan fästningskontinenter och utestängda kontinenter. När det gäller de utestängda kontinenterna finns det inte ens något behov av deras billiga arbetskraft, och deras länder tvingas tigga utanför murarna om ett någorlunda anständigt pris för vete och bananer.

Inne i fästningskontinenterna har en ny social hierarki konstruerats för att jämka samman de till synes motstridiga politiska prioriteringarna i efter-11-septembereran. Hur kan man på samma gång säkerställa ogenomträngliga gränser och fortsatt tillgång till billig arbetskraft? Hur expanderar man handeln samtidigt som man underblåser invandrarfientliga stämningar? Hur förblir man öppen för storföretag och stängd för människor?

Enkelt: först utvidgar man säkerhetsgränsen. Sedan låser man om sig.

Naomi Klein

Övers: Tor Wennerberg

Tidigare publicerad i The Nation.

 

Naomi Klein är kanadensisk journalist, författare. Hennes senaste bok, Stängsel och öppningar. Rapporter från globaliseringens frontlinjer, utkom på Ordfront i november.

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet