ÅSIKT

De har en flygel ihop

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

På ytan ser allting ut som vanligt. Två medelålders män fäster blicken på något filosofiskt problem utanför bild, polerade flygellock, pianofingrar som vilar på tangenter. Klassisk skolning! står det skrivet i luften.

Och releasefesten anordnas mycket passande på Viking Hotels Skybar med utsikt över centrala Stockholm.

Ett cocktailparty för intellektuella? Visst. Men få lyssnare på Skybar den här kvällen hör att musiken faktiskt bär på filmmusikens axiom. Den skevar och sliter, uttrycker emotiva kvaliteter som är tvetydiga och allmänna och skapar obestämda känslor inom oss (spänning, glädje, ordning, rädsla, ilska). Den improviserade spelstilen skapar utrymme för dessa känslor.

Underrubriken till Jörgen Svenssons och Staffan Mossenmarks konstprojekt TENDERLOIN är ”en kunnig och en okunnig”: Mossenmark har pianot som huvudinstrument medan Svensson inte alls kan spela. Men trots allt har han ju en odiskutabel fingertoppskänsla!

Mossenmark kommenterar: ”Jörgen spelar på ett sätt som jag inte kan. Det förhållningssättet till att musicera har gått förlorat för mig under åren av skolning. Jag lärde mig mycket, men tappade något annat”.

Den etablerade musikundervisningen sysslar, liksom de flesta andra åsikts- och kunskapsproducenter, med en viss sorts kunskaper och färdigheter. Det skiftar naturligtvis från samhälle till samhälle över tid, men preciseras oftast i formella direktiv och läroplaner, kulturpolitiska styrdokument med hänvisningar till historiska kulturarv, och inte minst till studieresultat (som idag styrs av ”studentpengen”). Det är särskilt människor i denna hierarki som brukar må dåligt när de hör musik som TENDERLOIN.

Vad Mossenmark/Svensson ständigt lyckas bevisa är att upplevelser varken är logiska eller förutsägbara. De gör vad de vill och de gör det på flygel, ett gammalt bildningsinstrument.

Jag slås av hur musikaliskt och omusikaliskt det är. Försiktigt dubbelspel på vita tangenter. Korta intermezzon när tekniken havererar och skapar intressant spänningstoppar. Ofrivillig minimalism. I sina bästa stunder känns musiken religiöst laddad eftersom den bygger på en modal kyrkotonart.

Poängen är att ingen musik går att avvisa, utanför det slentrianmässiga tyckandet är den oförklarlig. Så här antar jag att flera pianolärare och konsertpianister och klassiskt skolade lyssnare har något att diskutera.

Musik

Mikael Strömberg , Pianist

ARTIKELN HANDLAR OM