ÅSIKT

För bra för oss?

Barbro Westling läser Suzanne Osten, en stjärna som vågar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: MATS STRAND
Suzanne Osten - en modig regissör som inte fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Häromveckan fick hon i alla fall Expressens teaterpris.

Suzanne Ostens position i svensk teater är på samma gång självklar och förbisedd. Under trettio år har hon gjort teater, film och radio som konsekvent prövat nya terränger. Som konstnärlig pionjär har hon vunnit stort gehör utanför Sveriges gränser. Här hemma har hon dock aldrig blivit en huvudpelare i kulturlivet. Rakryggad, rättrådig och orädd, det blir för många revolutionära r på en gång för ett betydligt mer trögflytande svenskt kulturliv som hellre älskar ett bombastiskt geni som Thorsten Flinck än en kritisk arbetsmyra som Osten.

Det är trist och vittnar om en ännu tristare verklighet. Nämligen att den, ska vi säga manliga, auktoritära, klassiska traditionen regerar så oreflekterat ointagligt. Om de unga männen än spottar på fäderna och krossar deras monument så flisorna yr förblir de alltjämt odygds-påsar till söner som själva en dag ska bli aktade fäder. Hatt till och hätta ifrån - kretsloppet är och förblir manligt. Den som gör teater från barnets perspektiv, frimodigt undersöker och argumenterar, och därtill är kvinna, blir aldrig del av den stora traditionen.

Det är nog teatern som ska beklagas och inte Osten. Med rötterna i Fickteatern och Jösses Flickor, den uppsökande och kollektiva politiska teatern kring 1970, bildade hon tidigt en egen scen, Unga Klara på Stockholms stadsteater. Där har hon utvecklat en annan tradition med "sina" metoder och skådespelare. Arbetat i en skapande process där föreställningen växer ur kontakt med referensgrupper, skådespelarnas egna erfarenheter, improvisationer och utvärderingar. Fjärran från alla klassiker är det här och nu och alltid frågan om vem som berättar och vem som tar emot.

I Mina meningar. Essäer, artiklar, analyser 1969-2002 kan man inte bara följa Osten genom tidsmässigt spännande och viktiga texter utan också imponeras av en konstnär som ständigt varit beredd att ifrågasätta och pröva. Det löper som en röd tråd, viljan att med teaterns unika medel sätta ljus på det undanstoppade och skymda.

Det ensamma barnet, den besvärliga människan, det som vi inte uthärdar eller kollektivt flyr, det har Osten medvetet sökt upp. Medeas barn från 1975 var den första heta potatisen, en barntragedi där barnens utsatthet för de vuxna visades upp i all sin brutalitet. Ett osentimentalt och i en mening svart skilsmässodrama, men grundat i en stark känsla inför att allt kan förändras.

Osten vågar både se och uttrycka det föränderliga men gör det inte, som så många andra, till ett problem för humanismen. Att barndom och vuxenhet inte är något enhetligt fast, att människor förändras med sin tid, behöver inte sörjas utan kan både underhålla och undersökas. I teaterföreställningar som Flickan, mamman och soporna (1998), Irinas nya liv (1996), Pyret (1991), Affären Danton (1986), Underjordens leende (1982), för att bara nämna några.

Den dynamiska sidan av Ostens verk är lysande svårslagbar i svensk teater, svårare har jag för det som är konstant. Den psykoanalytiska nyckeln som öppnar så gott som alla dörrar. Men något måste kanske finnas i botten på den ansvarskännande konsten om allt ska tillåtas snurra som det faktiskt gör i verkligheten.

När alla pratar om barnen och barns behov likväl förbigås i lönsamhetstänkande, behövs Osten. När alla är feminister och det ändå är ett skällsord, behövs en feminist som Osten, frätande skarp i sin analys och på djupet kvinnosolidarisk.

Mina meningar är en bok med gamla texter men det alternativa tänkandet i dem pekar energiskt mot framtiden.

Essäer

Barbro Westling