ÅSIKT

Dags att börja om?

Magnus William-Olsson om Lundberg och Gud, Lundberg och Gud, Lundberg och Gud

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ULLA MONTAN
Kristian Lundberg.

Lyrikern Kristian Lundberg har i snabb takt publicerat över tio böcker som poetiskt och poetologiskt utgår ifrån och tematiserar den religiösa erfarenheten. Om man som jag nyligen gjort läser dem i följd inträder snart en viss leda vid den sinnliga metaforfabrikationen. Men också en nyfikenhet över bevekelsegrunderna för denna envetna sång om upprepning och förvandling i Kristus.

I dag kommer han med ännu en bok av samma slag med den signifikativa titeln Den som inte talar är död - En berättande dikt i nittiosex kapitel. I centrum står som förut mötet med Kristus och i ljuset därav, mötet med dikten. Det faktum att bara de som mött Kristus förstår vad det innebär håller oss oerfarna utanför själva grundinsikten i Lundbergs poesi. Själv ställs jag därför i hans diktning gång på gång vid frågan om den religiösa erfarenheten som sådan.

I Nya testamentet beskrivs beredskapen för det gudomliga först och främst med två uttryck: fruktan och bävan (grek. phóbos och trómos). Det förra är snarare etiskt än estetiskt intressant. Men det senare har bäring också i den estetiska erfarenheten och teorin. Av fruktan blir man stel, i bävan skälver man. Att bäva inför det okända, ödets plötsliga vändning, är en av huvudsakerna redan i Pindaros lyrik. Hos Longinos, och senare förstås hos det sublimas stora filosofer, Burke och Kant, kläs bävan i estetisk teori.

I Kristian Lundbergs försök att skapa en poesi och en poetik med utgångspunkt i den religiösa erfarenheten ter sig just fruktan och bävan som de två viktigaste polerna. Hans nya bok kretsar tematiskt i allt väsentligt kring den förra. Boken beskriver en klaustrofobiskt manlig värld. Gud, Kristus, farfar, far, poeten och hans son rör sig genom texternas skamlösa mångordighet som i en järndans av makt och underkastelse, segrar och förnedring, tvång och frihet. Kroppen står i centrum, men all erotik, all njutning förefaller bannlyst. Den blott lider, faller på knä, kastas till marken och jublar. Det är förskräckande läsning som minner om kristendomens mest kroppsfientliga och patriarkaliska arv.

Men mot phóbos står trómos, bävan. Liksom fruktan är bävan ett tillstånd "innan", en beredskap. Men om den som fruktar känner det förväntade, så väntar den bävande på något okänt. Själva ordet beskriver en "skälvning" eller "skakning" (jfr "jordbävning") och bäva kan man göra både inför en kommande njutning och inför en plåga. Kroppen bävar såväl inför orgasmen som inför stjärnhimlen och tanken på döden.

I Kristian Lundbergs poesi är bävan snarare förknippad med dikten än med Gud. Den nya bokens kanske mest centrala passage handlar om en "transformatorstation". "Det händer att jag ställer mig där", skriver Lundberg. "Jag kan stå blickstilla i minuter eller dagar. Världen sjunker undan. / Jag blir detta höga ljud, denna närapå ohörbara ton som vibrerar i allt. Gud är denna ton, han är också denna hörsel." Men denna extatiska gudsdefinition visar sig strax efteråt vara bildled i en poetologisk liknelse. Erfarenheten vid transformatorstationen liknas vid att titta ned "i det bottenlösa vita arket" där vad som helst - bilden av Kristus, det egna ansiktet, den febriga sonen, fallande snö - kan uppenbara sig:

"Så tänker jag mig dikten: den måste hela tiden var större än sin uttolkare, annars blir den bara en inre och yttre lägesrapport - och den måste röra sig från det definierade ut mot det vi inte känner. Dikten är en annan. Kristus är en annan", skriver Lundberg. Det är tänkvärt och vackert. Men har vi inte hört det förut? Jo, och här blottas också svagheten i Kristian Lundbergs poetiska projekt. Hans dikt tycks redan från början ha funnit sin sanning. Det som återstår poeten är blott att gång på gång upprepa och besjunga den. Gud och hans verk är alltid större än det vi kan säga om honom. Ur den religiösa erfarenheten stiger en ändlös sång om - den religiösa erfarenheten.

Kanske beror det bara på min bristande förståelse och erfarenheter på området. Men efter dessa ytterligare nittiosex kapitel undrar jag om Kristian Lundberg trots allt inte borde börja på en ny dikt.

Lyrik

Magnus William-Olsson