ÅSIKT

Offer för naturen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Skräckfilmernas vettvilling må vara skadskjuten och det hysteriskt springande offret en vältränad cheerleader. Men han hinner alltid i kapp och dödar henne. Det långsamma vinner över det snabba.

Creeping revolution 2 har en liknande idé: förändringar måste inte ske med lavinartad kraft för att märkas. En revolution behöver inte ske globalt för att vara effektiv. För att föränd-ra världen måste man först förändra sig själv. Det privata är politiskt.

Detta är en fri fortsättning på en utställning som visades i Warszawa 2000. Då medverkade helt andra konstnärer, men fokuseringen på det visuella är densamma.

I konsthistorien har det dekorativa måleriet sopats under mattan. När Lily van der Stokker började använda blommor i sina väggmålningar blev många provocerade. Blommor förknippades med enkelhet, sentimentalitet, barn och kvinnlig dumhet och ansågs därmed inte ha med den stora konsten att göra. van der Stokkers pastellika väggmålningar kan ses som en kamp för det dekorativas värde - och de textrader som ingår i målningarna räddar dem från att bli klyschig romantik. Mitt i snirklet kan hon kallhamrat beskriva sin sons lyckade försäljning av en lägenhet, det gör att man inte fastnar i dekoren utan tänker vidare.

Tematiskt ligger mycket ljus på förhållandet mellan människa och natur. Men det handlar inte om något naturlyriskt samspel: den natur vi känner är bara ett resultat av vår vilja och föreställning. För det mest drastiska exemp-let står Matilde Rosier, som i sina filmer ställer människan mot naturen. Ju mer människan försöker smälta in, desto tydligare blir skillnaderna. Till slut faller hon offer för naturen och dör.

Bas Jan Ader försvann till havs 1975 och ingen vet om han lever. Liksom Rosier utgår han från människans skavande relation till omgivningen. Jag slås av hur han trillar och faller i sina bilder. Det är inte slapstick, inget som uppmanar till skratt: den patetiska hjälplösheten väcker snarare medlidande. Och här finns en enorm ensamhet.

I två gulnade diabilder, Untitled (Sweden), befinner han sig i en svensk tallskog. I den ena står han och väntar på att kamerans självutlösare ska göra jobbet, i den andra ligger han ner. Som i hans övriga bilder får man ingen uppfattning om tidsförloppet. Orsaken till att han faller förblir oklar. Framtid, nutid och dåtid existerar sida vid sida.

Utställningen känns som en nyttig (fast traditionell) problematisering av vad som kan tolkas som politisk konst. Men nog hade det varit kul om man för en gångs skull hade sluppit den slentrianmässiga hyllningen av individens vilja att förändra sin omgivning. När går den egna viljan över i ren egoism?

Konst

Stina Högkvist

ARTIKELN HANDLAR OM