ÅSIKT

En Strauss med magnifik strålkraft

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ANDERS MATTSSON
Clas Sköld i "Ariadne på Naxos".

I Richard Strauss" och Hugo von Hofmannsthals opera Ariadne på Naxos turneras den gamla stridsfrågan om finkultur kontra underhållning med en scenisk och musikalisk finess, som löser alla problem och motsättningar i frågan med en makalös elegans i både dialoger, intrig och musikaliskt uttryck.

Någon opera av Richard Strauss har aldrig satts upp i Malmö förut, men när det nu äntligen sker blir det en fullträff direkt. Wilhelm Carlsson fångar med stöd i Lars Östberghs smakfullt funktionella scenografi in Hofmannsthals subtila glidningar mellan "det låga" och "det höga" i konsten i fin samklang med musikens och textens tyngdlösa precision. Prologens kaotiska diskuterande blir aldrig rörigt för publiken, och med finess upprätthålls sedan balansen mellan komik och allvar på den öde ö, där den tragiska Ariadne tvingas dela plats med ett gäng komedianter - den rike herre, som beställt både den tragiska operan och komediantupptåget har ju beordrat, att alla ska uppträda samtidigt för att spara tid. Därmed illustreras en av Strauss" estetiska älsklingsidéer på ett fullkomligt oemotståndligt sätt.

Spelmotor är komedianternas ledare Zerbinetta, och Dilbèr gestaltar henne med kvicksilvrig lekfullhet och obesvärad vokal rörlighet i de högre registren. I hennes stora scen höjs plötsligt orkestern upp ur orkesterdiket, och Zerbinetta pilar ut bland stråkarna och förför den ene efter den andre musikern med pricksäkra koloraturer. Det finns fler skojiga infall men inte för många, Carlsson är lyhörd för när scenen behöver lugn och stillhet.

Det sjungs strålande på flera håll. Martina Dikes mezzo har ett passionerat löd som en bättre valkyrias, och rollen som den unge kompositören kommer hon nog snart att vokalt växa ifrån. I den korta men svåra rollen som Ariadnes räddare Bacchus flödar Lars-Erik Jonssons wagnertenor med obesvärad kraft, och även om Gunilla Stephen-Kallins röst varierar en del i olika lägen, så har den i många av dem magnifik strålkraft. Samtliga mindre roller är välbesatta.

Alla Richard Strauss-entusiaster, som just besökt den sagolika Rosenkavaljeren i Göteborg, kan lugnt rekommenderas att nu ställa kosan till Malmö.

Opera

Lennart Bromander