ÅSIKT

Är det dags att ta salongen på allvar?

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Maja Spasova: "2000 år e. Kristus", 2002. Fotografi, serie i fem delar.

Den jurybedömda

Vårsalongen har sedan 1921 älskats och hatats.

Jag ska erkänna att jag har tillhört dem som ansett att den gamla frans-ka salongidén är en konservativ företeelse som gått från akademiska ideal till populistiska visioner.

Men årets upplaga överraskar. Juryn, konstnärerna Kristina Abelli Elander och Carina Gunnars samt intendenterna Helena Sundström och Niclas Östlind, har försökt göra en riktig utställning av de närmare 5 000 verken som lämnats in för bedömning.

Resultatet är 144 verk av 68 konstnärer. Alla tekniker är representerade, överraskande mycket foto och dessutom videor. Hängningen är spatiös, närmast elegant. Det ser bra ut och årets val av verk är intressantare än på länge.

Övervägande delen är dessutom av yrkesverksamma konstnärer. Kanske håller den tidigare amatörstämpeln på Vårsalongen att försvinna?

Fortfarande kan man dock skönja de senaste årens konsttrender i second hand-upplaga. Vid sidan av en hel del färgglatt måleri handlar det mycket om dokumentärt färgade berättelser om det urbana livet eller om kampen mellan könen. Man har tagit fasta på det Nya Sverige med konstnärer med olika etniska bakgrunder.

På sitt sätt

framstår Vårsalongen som en mycket korrekt utställning. Ibland har kanske strävan att skapa ett heltäckande sammanhang inneburit att en del verk bara slunkit med. Men det visas också till exempel en måleriinstallation av Monika Marklinger som fräckt gör upp med den manliga målerimyten. Och Estella Burgas vemodiga video som sveper längs förorternas hyresbalkonger med ett överflöd av parabolantenner skapar både en känsla av hemlöshet och övergivenhet trots dagens kommunikations- och informationssamhälle.

I källarens

videoprogram blir jag dock besviken över att en del av verken har några år på nacken och liknar konstskoleproduktioner lite för mycket. Men det vägs upp av Maja Spasovas fotoserie av, vad man kan kalla, gatumadonnor.

Enkla och gripande bilder av tiggande kvinnor med spädbarn från Paris gator.

Men bilderna handlar inte bara om den kristna mytologin utan också om faktumet att en del av spädbarnen inte är kvinnornas egna utan köpta från framförallt Östeuropa för att förstärka tiggandets dramaturgi.

Dessa tre

konstnärer (tillsammans med Aida Chehrehgosha, Andreas Sarri och Riita Vainionpää) har också tilldelats Vårsalongens stipendier för 2003. Ett bra val. Är det dags att ta Vårsalongen på allvar igen? Eller bekräftar den bara min och juryns etablerade konstsyn?

Konst

John Peter Nilsson