ÅSIKT

Vem motstår sån teater?

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: MAJA KRISTINA NYLANDER
Johan Bössman i "Natten före skogarna".

Vad stort är

hörs inte alltid på riksscenerna. Så kan källarvalv under Pipersgatan härbärgera en av tidens viktiga röster. Det är frifräsiga Teater De Vill som efter spel av Mamet, Fugard, Sherman åter försöker sig på en fri radikal. Denna gång Bernard-Marie Koltès.

Lite ogenomträngligt heter stycket Natten före skogarna. Mer genomskinligt handlar det om utanförskap och ensamhet.

Mot en

tunnelbanefond upplyst av neon ( Kjellberg) och gräll graffiti ( Nilsson) vaknar pjäsens "främling" ( Bössman) på sin usla kommunalbänk ( SL) för att under mer än en timme exekvera föreställningens gråt och tandagnisslan.

Han minns en flicka kallad Mamsen. Borta förstås. Och andra väninnor och vänner. En som han ivrigt tillropar "kamrat" tycks sitta i mörkret över sista bänk.

Men tillropet låter inte glatt. Snarare oförlöst aggressivt och med stråk av samhällsvådlig förbittring. Nån gång kan det få hans monolog att eka av Hitlers wienska 10-tal. Orden talar ofta om naket våld.

Men främlingen är en mer övergivet vek gestalt. Hans tuffhet är sagd mer än gjord. Han är formad av dröm och ensamhet.

Det spelar Bössman med en hetta som ligger tätt till pjäsens feberspråk. Ibland kan han med Koltès brinna ej långt från en Rimbaud. Starkt. Inte nödvändigtvis sympatiskt. Men i djupet rörande. Som eder och snyftningar ur en oavvislig ensamhet.

Och i all

denna misströstan övertygar Bössman som ett tungt verktyg för de missräkningar och svek hans roll mött. Till och med arbetssvetten på hans panna kan te sig ångestriden. Djupt i hans blick finns ändå glimten som fjärmar från spelet.

Vem kan motstå sån teater?

Teater

Mario Grut

ARTIKELN HANDLAR OM