ÅSIKT

Ayckbourn - mellan två stolar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ERIKA SVENSSON
Katarina Cohen i "House & Garden".

Nästa program på Upsala stadsteater blir gästspel med Fria Proteatern. Efter helgens dubbelpremiär på Ayckbourns House & Garden ser det ut som en tanke. Bägge fenomenen - den politiska teatern likväl som privatteaterstjärnan med moderna sedesskildringar som specialitet - sågs en gång som kontroversiella utmanare till institutionen. Nu tycks båda ha utsatts för en alltför varm omfamning från etablissemangets sida.

I Uppsala hamnar Ayckbourn mellan två stolar. I Stefan Böhms och Martin Lindbergs regi blir resultatet varken tillräckligt underhållande eller engagerande för att hålla kvar intresset under två teaterkvällar.

Ayckbourn kombinerar salongskomedin med den mera folkligt pastorala. I House förbereds den årliga lunchen, i Garden den årliga trädgårdsfesten. Handlingen i House cirklar i hög grad runt det faktum att husets herre, rikspåsättaren Teddy Platt, som spelas med jovial distraktion av Gustav Levin har varit otrogen med grannfrun Joanna, Anki Lidén. Hustrun Trish straffar genom att helt enkelt låtsas som om maken är luft. Anna Carlson droppar sina cynismer med tajmingen hos en fullfjädrad komedienn. Hon är utdelningen i House och hade behövts även i den blekare och handlingsfattigare Garden. Robin Keller, Isabelle Moreau och Lotta Tejle är andra som lyckas få komedin att bottna i ett allvar.

Nu gör Ayckbourn det inte lätt för Stadsteatern. Mycket av det roliga bygger på införståddhet och beprövade farsgrepp, typ att pigan i House, Tytte Johnson ställer ner brickan med gurksandvikare på soffan så att någon annan sätter sig i den. Frågan är inte om, utan när. Och Anki Lidéns Joanna har ingen anledning att oroa sig för att berätta om snedsteget för maken, Kenneth Risberg. Han vet redan. Alla här vet. Mest vet vi åskådare. Vi ligger alltid tre steg före rollfigurerna.

Frågan är alltså inte bara när, utan hur. Ett gravitetiskt regitempo och brist på situationskomik är knappast svaret. Det får Ayckbourn att kännas ungefär lika sprittande aktuell som ett knippe gamla NJA-sånger. Och den gamla frågan anmäler sig, nu med nytt förtecken: Vart tog Vasan vägen? Vad hände egentligen med komediteatern?

Teater

Tove Ellefsen Lysander