ÅSIKT

Ren och skär njutning

RAGNAR STRÖMBERG om Astrid Trotzig som tagit ett sjumilakliv framåt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ULLA MONTAN
Astrid Trotzig.

I en tid av socialt sönderfall och kulturell likriktning som den vi lever i nu, när allt är tillåtet och ingenting är sant, är den kollektiva identiteten inte längre given. Det enda sättet att konstruera ett "vi" blir då att bygga en mur runt den egna tomheten, att utestänga "de andra", de främmande, för när vi inte vet vilka vi är, får vi vackert nöja oss med att veta vilka vi inte är.

Denna ekande ensamhet, där minsta lilla avvikelse från den fiktiva blonda och blåögda homogeniteten är en så besvärande påminnelse om den faktiska historien att någons svarta hår utgör ett dödligt hot mot all gemenskapskänsla, är också grundvillkoret i Astrid Trotzigs nya roman Främmande i detta land.

Trotzig har valt att skildra ett tillstånd snarare än att berätta en historia med början, mitt och slut; och hon gör det på en prosa som är genomstungen av en förtvivlad och behärskat passionerad kärlek till svenskan, det språk som till sist är berättarens enda tillhörighet, hans sanna namn.

Trotzigs valörkänsliga svenska är så osökt, så utan åthävor, så genomskinligt klar att den inte förmärks som stil överhuvudtaget och det är också denna kvalitet som skänker romanen dess återhållsamma trovärdighet.

Främmande i detta land är raka motsatsen till allt vad multikulturell förortsskildring heter; dess mikrokosmos är en bostadsrättsförening i Stockholm där berättaren är en av en handfull hyresgäster. Han är en ung man med socialt anseende - tandläkare med en väl fungerande praktik - som aldrig tidigare funnit anledning att grubbla över sin hemortsrätt i det land där han levt hela sitt liv. En rad obehagliga händelser i det gula huset får honom att inse hur lätt hans anseende väger i jämförelse med hans utseende, när svartskallegetterna ska skiljas ut ur den svenska fårskocken. Född och uppvuxen i Sverige har han sitt efternamn och sin självtillit efter den småländska, pratsamma pappan, men det svarta håret har han fått av sin tystlåtna peruanska mamma.

Den där lilla avvikelsen är nog för att han, tillsammans med en annan hyresgäst, en svart engelsman, och de två iranska bröder som driver en livsmedelsbutik i huset, ska bli utsatt.

Det börjar med en snäsig textad lapp i tvättstugan, sedan en plötslig isande tystnad på bostadsrättsföreningens möte, men snart övergår utstötningsprocessen i trakasserier, som kulminerar med vandalisering av butiken och någon sprayar ett felvänt hakkors på berättarens dörr. Han ingår en vi-flyttar-fan-inte-allians med sin svarta olycksbroder och vill i vänskapen med Edith, en ensamstående ung kvinna som arbetar som personlig assistent, en tillgång i striden mot de i förstone tysta, sedan allt mer högljudda, uttrycken för främlingshat.

Under det gradvis ökande trycket utifrån stiger berättaren ned och ut i den egna historien, som också den hotas av moderns sjukdom. Barndomsminnen dyker upp, han minns händelser där föraktets stinkande dunster tränger igenom småstadsidyllen och i en tragikomisk scen besöker han en kusin, som upplyser honom om att vore det inte för hans pappas val av fru så skulle släktens blod förblivit rent från främmande inslag ända sedan femtonhundratalet.

Det sker också något annat i berättarens inre, något som i mina ögon utgör det ena av två problem som vidlåder Trotzigs - vilket jag vill understryka - både väsentliga och konstnärligt starka roman.

När Trotzig här låter berättaren genomgå ett slags andlig dissektion, som blottlägger hans egna fördomar och förakt för svaghet, inklusive den att det finns kvinnor som tigger om stryk, då blir känslan av konstruktion besvärande.

Avsikten är tydlig: berättaren får inte framstå som ett oskyldigt offer, en idealiserad martyr, men just genom att avsikten blir så påträngande synlig undermineras trovärdigheten och berättarens röst blir en annan, en speakerröst vars uppgift är att styra romanen bort från det politiskt korrekta.

Det andra problemet är att Trotzig då och då bryter romanens inifrån-perspektiv genom att interfoliera dokumentation av svensk vardagsrasism, allt från sverigedemokratisk valpropaganda till kataloger över fällande domar för diskriminering. Men detta grepp gör inte Främmande i detta land vare sig mer eller mindre autentisk, utan motverkar sitt syfte genom att framstå som just ett litterärt grepp.

Med dessa tekniska - och i slutändan marginella - invändningar vill jag än en gång framhålla de kvaliteter som gör Främmande i detta land till ett sjumilakliv framåt och uppåt i Astrid Trotzigs författarskap: prosans lågmälda elegans, den säkra avvägningen och fördelningen av skugga och ljus i de snabba, med lätt och avspänd hand utförda porträtten av invånarna i den stora villrådighetens land, är en ren och skär njutning.

Roman

Ragnar Strömberg

ARTIKELN HANDLAR OM