ÅSIKT

Elektriskt!

JOHN PETER NILSSON om Grönlund och Nisunen på Andréhn-Schiptjenko

Foto: TORD LUND
Grönlund och Nisunen på Andréhn-Schiptjenko.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

De båda finländarna Tommi Grönlund och Petteri Nisunen är båda utbildade till arkitekter och driver en byrå i Helsingfors. Grönlund har också ett hippt skivbolag och dj:ar emellanåt på olika klubbar. Dessutom är de extremt begåvade konstnärer.

Som få lyckas de kombinera de olika disciplinerna till högintressanta gesamtkunstverk. Deras nya utställning är något av det bästa jag sett på lång tid. Mitt i galleriet hänger en lång konformad metallstav och gungar mjukt och harmoniskt upp och ner. På ena väggen hänger fyra metallskivor med en motor monterad på baksidan som får skivorna att vibrera enligt ett förinställt program.

Det ser fräckt avskalat ut. Minimalistiskt. Varje detalj är genomtänkt (t o m de små nyckelskruvarna på skivorna är likadant åtdragna). Men upplevelsemässigt är det inte kyligt minimalistiskt. Snarare expressionistiskt. När skivorna vibrerar skapas ljud som skär igenom rummet.

Det är som om hela galleriet blivit elektriskt. Trots den kyliga elegansen alstras energi, en skrikande och desperat energi.

Under förra Venedigbiennalen ställde Grönlund och Nisunen ut i den nordiska paviljongen med en installation som också spelade på motsättningarna mellan känsla och intellekt. Längs ena väggen löpte tunna metalltrådar, spända på gränsen till att hela byggnaden skulle rasa. Och 1996 ställde de ut i S:t Petersburg med en ljud- och ljusinstallation som mätte den radioaktiva strålningen - en kuslig upplevelse (som också fick vakterna att stänga utställningen då de menade att ljuden och ljusen gjorde dem sexuellt upphetsade ...).

Grönlunds och Nisunens verk är alltid laddade med emotioner av olika slag, ibland farliga sådana. Och de ställer en klassisk fråga: Vad döljs bakom de till synes vardagliga materialen och miljögestaltningarna? Kan ett rum tala? Utstråla känslor?

Deras arkitektoniska bakgrund är drivkraften i deras konstnärliga praktik. De ger liv åt döda ting. De tar hela rummen i besittning som de arbetar i.

Är man beredd är det som om att gå in i känslostormar av olika slag. Varje steg blir ett steg på liv och död. Väggarna, golvet och taket skakar till och för ett ögonblick förlorar man fotfästet. Livet förefaller bräckligt, trots att det är gjutet i betong.

Konst

John Peter Nilsson