Aftonbladet
Dagens namn: Antonia, Toini
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

En riktigt bra årgång

Om Göteborgs tjugosjätte filmfestival

  "Där hjärtat bor".

    I dag slutar Göteborgs filmfestival, den tjugosjätte i ordningen. Det har varit en bra festival, bättre än på flera år. Medan jag de senaste åren råkat på en hel del bottenskrap har jag bland de cirka fyrtio filmer jag sett knappt sett någon som inte förtjänar betyget trea eller bättre.

Festivalen innehöll långt fler dokumentärer än tidigare - en genre som ligger i tiden - vilket betytt ett kräsnare urval på spelfilmssidan. Det tjänar alla på.

Det har också varit påfallande lite våldsfilmer, kanske beroende på att USA var minimalt representerat. Det som skiljer amerikansk från engelsk film är som bekant att det i en amerikansk dyker upp skjutvapen inom fem minuter.

Ser man till festivalens olika avdelningar så är det uppenbart att Sydkorea är ett filmland att hålla ögonen på, med en genremässigt väl spridd produktion på hög nivå. Även Tyskland är en filmnation på gång med många nya, kvinnliga regissörer.

Serien med filmer av den franske regissören Robert Guédiguian (elva stycken!) var en fullträff. För att bara nämna en, Där hjärtat bor, så är den en helt underbar berättelse om ung kärlek över rasgränserna som hotas av en omgivning där rasismen sprider sig som ogräs. Som tidsuttolkare hör Guédiguian till de bästa just nu, och hans skildringar av fransk arbetarklass är både ömsint och bitsk när det behövs. Fyra av hans filmer kommer på bio, tacka Triangelfilm för det.

En film som skiljer sig från det mesta är ryssen Alexander Sokurovs Russian ark. En gengångare för åskådarna genom Eremitagets otaliga rum och trehundra års rysk historia kommer emot en under 96 minuter - i en enda tagning! Filmen kulminerar i en formidabel balscen där tvåtusen statister dansar inför kameraåkningar man inte sett maken till sedan Max Ophuls dagar. Det är ren och skär cinematografisk lycka, må någon alert importör hålla sig framme.

Om Jimmy Karlssons regidebut Sprickorna i muren (efter Lars Gustafssons roman Yllet) pratades en del skit mellan skål och vägg. Det begriper jag inte. Det var länge sedan en svensk film var så explicit politisk, med inkännande gestaltning av klassvandringens problematik. Den borde ha varit inledningsfilm i stället för Josef Fares yxiga Kopps. Där vägde kändisskap tyngre än kvalitetskriterier. Det valet satte en nivå som tack och lov dementerades av fortsättningen.

Gunder Andersson
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet