Aftonbladet
Dagens namn: Antonia, Toini
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Rövhål

Joel Bleifuss, chefredaktör på In These Times, får svar från författaren Kurt Vonnegut om ett kommande krig och om diagnosen psykopatisk personlighet

Kurt Vonnegut, tecknad av vännen Stig Claesson.   Kurt Vonnegut, tecknad av vännen Stig Claesson.

    Joel Bleifuss: Du har genomlevt andra världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget, Reagans krig, Operation Ökenstorm, Balkankrigen och nu det kommande kriget i Irak. Vad har förändrats, och vad har inte förändrats?

Kurt Vonnegut: En sak som inte har förändrats är att ingen av oss, oavsett vilken kontinent eller ö eller iskalott vi bor på, har bett om att bli född i första rummet, och att till och med någon som är så gammal som jag, det vill säga 80, bara nyss har kommit hit. Alla dessa spel pågick redan när jag kom hit" Ett träffande motto för vilken stat som helst var som helst, som den kunde trycka på sitt statssigill eller sina mynt eller så, skulle kunna vara följande citat av den framlidne basebollmanagern Casey Stengel, som riktade sig till ett förlorande lag av professionella idrottsutövare: "Finns det ingen här som kan spela det här spelet?"

Min dotter Lily, för att ta ett personligt exempel, som precis har fyllt 20, upptäcker att hon - liksom George W Bush, som själv är ett barn - är arvtagare till en chockerande sentida historia av mänskligt slaveri, till en aids-epidemi och till kärnvapenubåtar som slumrar på botten av fjordar på Island och andra platser, med besättningar som är beredda att med några sekunders varsel förvandla indu-striella mängder män, kvinnor och barn till radioaktivt sot och benmjöl med hjälp av raketer och kärnvapenstridsspetsar. Och till valet mellan liberalism och konservatism och så vidare.

Det som är radikalt nytt 2003 är att min dotter, liksom vår president och Saddam Hussein och så vidare och så vidare, har ärvt teknologier vars biprodukter, oavsett om det råder krig eller fred, snabbt håller på att ödelägga hela planeten som andningsbart, drickbart system för upprätthållande av liv av vilket slag det vara må. Människorna, förr i tiden och nu, har vandaliserat stället.

    Om du utgår från vad du har läst och sett i medierna, vad är det som inte sägs i mainstreampressen om president Bushs politik och det nära förestående kriget i Irak?

Att de är nonsens.

    Min känsla när jag talar med läsare och vänner är att många människor har börjat misströsta. Tror du att vi inte längre har anledning att känna oss hoppfulla?

Jag känner själv att vårt land, vars konstitution jag kämpade för i ett rättfärdigt krig, lika gärna kunde ha invaderats av marsianer och body snatchers. Ibland önskar jag att det hade blivit det. Vad som har hänt är dock att landet har tagits över genom den sjaskigaste, mest farsartade och Keystone Cops-aktiga statskupp som tänkas kan. Och de som nu styr den federala regeringen är c-studenter ur överklassen som inte kan någon historia eller geografi, plus inte särskilt diskreta vit makt-anhängare, även kallade "kristna", plus det mest skrämmande av allt, psykopatiska personligheter, eller "PP".

Att säga att någon är en PP är att ställa en fullt respektabel medicinsk diagnos, som att säga att han eller hon har blindtarmsinflammation eller fotsvamp. Den klassiska medicinska texten om PP är The Mask of Sanity av dr Hervey Cleckley. Läs den! PP:er är presentabla, de förstår mycket väl vilket lidande deras handlingar kan åsamka andra, men de bryr sig inte. De kan inte bry sig därför att de är knäppa. De har en skruv lös!

Och vilket syndrom skulle bättre kunna beskriva de många direktörerna på Enron och WorldCom och så vidare, som har berikat sig själva samtidigt som de ruinerat sina anställda, investerarna och landet, och som fortfarande känner sig lika rena som vinterns första snö, oavsett vad någon säger till dem eller om dem? Och många av dessa hjärtlösa PP:er innehar nu toppositioner i vår federala regering, som om de vore ledare i stället för sjuka.

Det som har gjort det möjligt för så många PP:er att klättra så högt inom storföretagen, och nu i statsapparaten, är att de är så beslutsamma. Till skillnad från normala människor är de aldrig fyllda av tvekan, av det enkla skälet att de inte kan bry sig om vad som händer härnäst. De kan helt enkelt inte. Gör det här! Gör det där! Mobilisera reservtrupperna! Privatisera de offentliga skolorna! Angrip Irak! Skär ner sjukvården! Avlyssna allas telefoner! Sänk skatterna för de rika! Bygg ett missilförsvar för en biljon dollar! Åt helvete med Habeas Corpus-akten och Sierra Club och In These Times, och kyss mig i röven!

    På vilket sätt har du engagerat dig i antikrigsrörelsen? Och hur skulle du jämföra proteströrelsen mot ett krig i Irak med antikrigsrörelsen under Vietnamkriget?

När det blev uppenbart vilket dumt och grymt, och andligt och ekonomiskt och militärt förödande misstag vårt krig i Vietnam var tog varje konstnär värd namnet i det här landet, varje seriös författare, målare, ståuppkomiker, musiker, skådespelare och skådespelerska ställning mot kriget. Vi bildade vad som skulle kunna beskrivas som en laserstråle av protest, där alla var inriktade på samma sak, fokuserade och intensiva. Detta vapen visade sig ha lika mycket effekt som en banankrämspaj som är en meter i diameter och som släpps från en en och en halv meter hög trappstege.

Och så är det med antikrigsprotesterna även i dag. Då som nu tyckte tv inte om antikrigsdemonstranter, och inte några andra sorters demonstranter heller, såvida de inte ställde till med kravaller. Nu som då, på grund av tv, är medborgarnas rätt att fredligt församlas och ställa krav på regeringen om att missförhållanden ska rättas till, "inte värt så mycket som en spottloska", som uttrycket lyder.

    Har du i egenskap av författare och konstnär märkt någon skillnad mellan hur dåtidens kulturella ledare och dagens kulturella ledare uppfattar sitt ansvar gentemot samhället?

Ansvar gentemot vilket samhälle? Nazityskland? Det stalinistiska Sovjetunionen? Vad sägs om ansvar gentemot mänskligheten i allmänhet? Och ledare i fråga om vilken specifik kulturell aktivitet? Jag antar att du menar de sköna kons-terna. Jag hoppas att du menar de sköna konsterna" Vem som än utövar den sköna konsten att komponera musik, oavsett hur cynisk eller girig eller rädd han eller hon är, kan ändå inte undgå att tjäna hela mänskligheten. Musik får nästan alla människor att tycka bättre om livet än de skulle göra om musiken inte fanns. Till och med militärorkestrar får mig alltid på gott humör, trots att jag är pacifist.

Men det där är örongodisets makt. Att skapa en likadan universell konfekt för ögat, genom tryckt poesi eller skönlitterär prosa eller historia eller essäer eller memoarer och så vidare, är inte möjligt. Litteraturen är per definition påstridig. Den kan inte undgå att provocera fram diskussioner på många håll, inklusive i författarens hemstad eller till och med inom hans eller hennes familj. En författare som använder bläck på papper kan i bästa fall bara hoppas på att framstå som ansvarig inför små grupper eller likasinnade människor någonstans. Han eller hon kunde lika gärna ha låtit sig intervjuas av redaktören för en tidskrift med liten upplaga.

Vi kanske kan prata om arkitekters och skulptörers och målares ansvar gentemot sina samhällen en annan gång. Och jag säger detta: tv-dramatiken har, även om den ännu inte klassas som en skön konstart, emellanåt varit till otrolig nytta för de amerikaner som vill att vi ska vara mindre paranoida, att vi ska vara justare och mer barmhärtiga. M.A.S.H. och Law and Order, för att bara nämna två serier, har varit fantastiska mästerverk i det avseendet.

    Apropå det, har du några idéer till en riktigt läskig dokusåpa?

C-studenter från Yale. Den skulle få håret att resa sig på ditt huvud.

    Vilka måltavlor skulle du anse som lovligt byte för en satiriker i dag?

Rövhål.

Joel Bleifuss

Översättning: Tor WennerbergFotnot: Intervjun har tidigare publicerats i den amerikanska tidskriften In These Times.

www.inthesetimes.com

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet