ÅSIKT

Vi är många, de är få

ARUNDHATI ROY om ett hotande krig - och ett växande motstånd

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Arundhati Roy har fått Booker-priset och en rad andra utmärkelser för sig roman "De små tingens gud", utgiven 1997 och är en jättelik succé hos läsare och kritiker över hela världen. Numera har hon, enligt vad hon skrev i en indisk tidskrift förra året, valt bort skönlitteraturen för den politiska essän. Hon är hårt engagerad i bland annat miljöfrågor och var en av talarna vid årets World Social Forum i Porto Alegre.

Jag har blivit ombedd att tala om "Hur konfronterar man Imperiet?". Det är en jättestor fråga, och jag har inga enkla svar.

När vi talar om att konfrontera "Imperiet" måste vi fastställa vad "Imperiet" betyder. Betyder det den amerikanska regeringen (och dess europeiska satelliter), Världsbanken, Internationella valutafonden, Världshandelsorganisationen och multinationella företag? Eller är det något mer än detta?

I många länder har Imperiet utvecklat extra huvuden, vissa farliga biprodukter - nationalism, religiöst bigotteri, fascism och, naturligtvis, terrorism. Alla dessa marscherar arm i arm med storföretagens globaliseringsprojekt.

Låt mig illustrera vad jag menar. Indien - världens största demokrati - befinner sig för närvarande i frontlinjen för storföretagens globaliseringsprojekt. Dess "marknad" bestående av en miljard människor håller på att bändas upp av WTO. Bolagiseringen och privatiseringen välkomnas av regeringen och den indiska eliten.

Det är ingen slump att premiärministern, inrikesministern, företagsnedläggningsministern - männen som undertecknade avtalet med Enron i Indien, männen som säljer ut landets infrastruktur till multinationella företag, männen som vill privatisera vattnet, elektriciteten, oljan, kolet, stålet, sjukvården, utbildningssystemet och telekommunikationerna - att de alla är medlemmar i eller beundrare av RSS. RSS är ett högerextremistiskt och ultranationalistiskt hinduiskt sällskap som öppet har beundrat Hitler och hans metoder.

Nedmonteringen av demokratin fortskrider med hastigheten och effektiviteten hos ett strukturanpassningsprogram. Medan storföretagens globaliseringsprojekt sliter sönder människors liv i Indien, tvingar massiva privatiseringar och arbetsrättsliga "reformer" bort människor från jorden och tar ifrån dem jobben. Hundratals ruinerade bönder begår självmord genom att äta bekämpningsmedel. Rapporter om fall av svältdöd kommer in från platser runtom i landet.

Medan eliten färdas mot sin inbillade destination någonstans nära toppen av världen sugs de fattiga in i en nedåtgående spiral av brottslighet och kaos. Detta klimat av frustration och nationell desillusionering utgör, som historien visar, den perfekta grogrunden för fascism.

Den indiska regeringens två armar har utvecklat den perfekta kniptångsmanövern. Medan den ena armen ägnar sig åt att sälja ut Indien i stora stycken, sysslar den andra, i syfte att avleda uppmärksamheten, med att orkestrera en tjutande, skällande kör av hindunationalister och religiösa fascister. Den utför kärnvapenprovsprängningar, reviderar historieböcker, bränner kyrkor och ödelägger moskéer. Censur, övervakning, upphävande av medborgerliga friheter och mänskliga rättigheter, definierandet av vem som är indisk medborgare och vem som inte är det, särskilt med avseende på religiösa minoriteter, håller på att bli allmän praxis nu.

I mars förra året, i delstaten Gujarat, slaktades tvåtusen muslimer i en statsstödd pogrom. Muslimska kvinnor utsågs till särskilda måltavlor. Deras kläder slets av och de utsattes för gruppvåldtäkt, innan de brändes levande. Mordbrännare brände och plundrade butiker, hem, textilfabriker och moskéer.

Mer än etthundrafemtiotusen muslimer har drivits bort från sina hem. Den muslimska befolkningsgruppens ekonomiska bas har blivit ödelagd.

Medan Gujarat stod i lågor syntes den indiska premiärministern på MTV där han gjorde reklam för sina nya dikter. I december förra året blev den regering som hade iscensatt mördandet återvald med en betryggande majoritet. Ingen har bestraffats för folkmordet. Narendra Modi, pogromens upphovsman, stolt medlem av RSS, har påbörjat sin andra ämbetsperiod som Chief Minister i Gujarat. Om han hade varit Saddam Hussein skulle naturligtvis varje illdåd ha visats på CNN. Men eftersom han inte är det - och eftersom den indiska "marknaden" är öppen för globala investerare - så är massakern inte ens en besvärande olägenhet.

Det finns mer än etthundra miljoner muslimer i Indien. En tidsinställd bomb tickar i vårt gamla land.

Allt detta för att säga att det är en myt att den fria marknaden bryter ner nationella barriärer. Den fria marknaden hotar inte den nationella suveräniteten, den undergräver demokratin.

I takt med att klyftan mellan rika och fattiga växer, intensifieras kampen för att lägga beslag på resurser. För att tvinga igenom sina "sockrade avtal", för att privatisera grödorna vi odlar, vattnet vi dricker, luften vi andas och de drömmar vi drömmer, behöver storföretagsglobaliseringen en internationell konfederation av lojala, korrupta, auktoritära regeringar i fattiga länder som ska tvinga igenom impopulära reformer och slå ner upproren.

Storföretagens globalisering - eller ska vi kalla den vid dess rätta namn? - Imperialismen - behöver en press som låtsas vara fri. Den behöver domstolar som låtsas skipa rättvisa.

Under tiden stänger länderna i nord sina gränser och hamstrar massförstörelsevapen. När allt kommer omkring måste de ju se till att det bara är pengar, varor, patent och tjänster som globaliseras. Inte människornas fria rörlighet. Inte respekten för mänskliga rättigheter. Inte internationella avtal om rasdiskriminering eller kemiska och nuk-leära vapen eller koldioxid-

utsläpp eller klimatföränd-ringar, eller - gud förbjude - rättvisa.

Detta - allt detta - är alltså "Imperiet". Denna lojala konfederation, denna obscena ackumulering av makt, detta kraftigt ökade avstånd mellan dem som fattar besluten och dem som tvingas genomlida dem.

Vår kamp, vårt mål, vår vision om en annan värld måste vara att eliminera det avståndet.

Så hur gör vi motstånd mot "Imperiet"?

Den goda nyheten är att vi lyckas ganska bra. Stora segrar har uppnåtts. Här i Latinamerika har ni haft så många - i Bolivia har ni Cochamba. I Peru var det revolten i Arequipa. I Venezuela håller president Hugo Chávez sig kvar, trots den amerikanska regeringens alla ansträngningar.

Och världens blickar riktas mot folket i Argentina, som försöker bygga upp ett nytt land ur askan efter den för-ödelse som IMF orsakade.

I Indien håller rörelsen mot storföretagens globalisering på att växa sig starkare och den ser ut att bli den enda verkliga politiska kraft som kan gå emot den religiösa fascismen.

Vad gäller storföretagsglobaliseringens lysande ambassadörer - Enron, Bechtel, WorldCom, Arthur Andersen - var fanns de förra året, och var finns de nu?

Och här i Brasilien måste vi naturligtvis fråga " vem var president förra året, och vem är det nu?

Ändå " många av oss upplever mörka stunder av hopplöshet och förtvivlan. Vi vet att under det växande tak som kallas kriget mot terrorismen arbetar de kostymklädda männen intensivt.

Medan bomber regnar ner över oss och kryssningsmissiler far fram över himlen, vet vi att kontrakt blir undertecknade, att patent registreras, att oljeledningar konstrueras, att naturtillgångar plundras, att vattnet privatiseras och att George Bush planerar ett krig mot Irak.

Om vi betraktar denna konflikt som en konfrontation öga mot öga mellan "Imperiet" och dem av oss som gör motstånd mot det, kan det tyckas som om vi håller på att förlora.

Men det finns ett annat sätt att se på det. Alla vi som har samlats här har, var och en på sitt eget sätt, börjat belägra "Imperiet".

Vi har kanske inte satt stopp för det - ännu - men vi har klätt av det. Vi har fått det att kasta sin mask. Vi har tvingat ut det i ljuset. Det står nu inför oss på världens scen i all sin råa, orättfärdiga nakenhet.

Imperiet kan mycket väl dra ut i krig, men det är fullt synligt nu - alltför fult för att vilja skåda sin egen spegelbild. För fult för att ens kunna samla sina egna. Det kommer inte att dröja länge förrän en majoritet av det amerikanska folket blir våra allierade.

För bara några dagar sedan i Washington demonstrerade en kvarts miljon människor mot Irakkriget. Varje månad växer sig protesterna starkare.

Före den 11 september 2001 hade Amerika en hemlig historia. Hemlig i synnerhet för det egna folket. Men nu är Amerikas hemligheter historia, och dess historia är allmän kännedom. Den är det allmänna samtalsämnet.

I dag vet vi att varje argument som används för att eskalera kriget mot Irak är en lögn. Det mest skrattretande av dem alla är den amerikanska regeringens djupa engagemang för att åstadkomma demokrati i Irak.

Att döda människor för att rädda dem undan diktaturer eller ideologisk korruption är naturligtvis en gammal favoritsysselsättning för amerikanska regeringar. Här i Latinamerika vet ni mer om detta än de flesta.

Ingen betvivlar att Saddam Hussein är en hänsynslös diktator, en mördare (vars värsta förbrytelser stöddes av USA:s och Storbritanniens regeringar). Det råder ingen tvekan om att irakierna skulle ha det bättre utan honom.

Men å andra sidan skulle hela världen ha det bättre utan en viss Mister Bush. I själva verket är han mycket farligare än Saddam Hussein.

Bör vi alltså bomba bort Bush från Vita huset?

Det är mer än uppenbart att Bush har bestämt sig för att starta krig mot Irak, oberoende av fakta - och oberoende av den internationella allmänna opinionen.

I sin offensiv för att rekrytera allierade är Förenta staterna berett att hitta på fakta.

Charaden med vapeninspektörerna är den amerikanska regeringens stötande, kränkande eftergift till något slags snedvriden form av internationell etikett. Det är som att lämna "hundluckan" öppen för "allierade" i sista minuten eller kanske Förenta nationerna att kravla in genom.

Men i praktiken har det nya kriget mot Irak redan börjat.

Vad kan vi göra?

Vi kan slipa vårt minne, vi kan lära av vår historia. Vi kan fortsätta att mobilisera den allmänna opinionen tills den blir ett öronbedövande vrål.

Vi kan förvandla kriget mot Irak till en förevisning av den amerikanska regeringens övergrepp.

Vi kan avslöja George Bush och Tony Blair - och deras allierade - som de fega barnamördare, vattenförgiftare och räddhågade långdistansbombare de är.

Vi kan återuppfinna den civila olydnaden på en miljon olika sätt. Med andra ord: vi kan komma på en miljon olika sätt att bli en kollektiv plåga för makthavarna.

När George Bush säger "du är antingen med oss eller så är du med terroristerna" kan vi säga "nej tack". Vi kan låta honom förstå att världens folk inte behöver välja mellan en Mordisk Musse Pigg och de Maktgalna Mullorna.

Vår strategi bör inte bara vara att konfrontera Imperiet utan också att belägra det. Att beröva det syre. Att van-ära det. Att håna det. Med vår konst, vår musik, vår litteratur, vår envishet, vår glädje, vår talang, vår obeveklighet - och vår förmåga att berätta våra historier. Historier som är annorlunda än de vi hjärntvättas till att tro på.

Storföretagens revolution kommer att kollapsa om vi vägrar köpa det de säljer - deras idéer, deras version av historien, deras krig, deras vapen, deras föreställning om vad som är oundvikligt.

Kom ihåg detta: Vi är många, de är få. De behöver oss mer än vi behöver dem.

Arundhati Roy (Översättning: Tor Wennerberg)