ÅSIKT

Far är rar, mor är ett monster

TOVE ELLEFSEN LYSANDER ser Den första hösten på Elverket

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ROGER STENBERG
Elin Klinga och Gerthi Kulle i "Den första hösten".

Den som tror sig ha några ronder kvar att gå mot sin mamma - vi lär vara några stycken! får utmärkt eldunderstöd på Elverkets lilla scen just nu.

I Astrid Trotzigs debutpjäs Den första hösten bildar en serie korta scener ett kammarspel för fyra röster: pappa, två vuxna döttrar och med mamma som huvudperson.

Gerthi Kulles Marie slår pricksäkert tillbaka mot den som andas minsta lilla invändning mot hennes mammainsats. Hon är skolans bästa lärare som inte kan försona sig med pensionen och som i sann pedagogisk anda gärna talar om för döttrarna hur i grunden livsodugliga de är.

Förorättad av själva livet faller hon i en koma som varar ett helt år.

Om Gerthi Kulles Marie är ett monster är pappa Erik snudd på änglalik. Björn Granath gör en utsökt liten studie av en kärleksfull make som inte heller saknar humor. Men det är hustruns totala förlamning som frigör kärleken till henne och en ny förtrolighet.

Det vita sjukrummet blir spelplats för de andras känslor. Den dotter mamman föredrog blir den som först vänder henne ryggen. Ingela Lundhs Helen talar hellre om thaimat än om vårdpaketet i sjuksängen. Elin Klingas intensivt kränkta Eva blir den som öppet visar saknaden efter en mor hon aldrig haft.

Föreställningen på Elverket är nästan mera skissartad än pjäsen. Den knappa textens undertryck av känslor finns knappast i Ana Novovics stiliserade regi. Ändå sugs man obönhörligt in i rörelsen fram mot ett slut som är som barnets mardröm.

Lika magnifikt rakryggad som förr stiger Gerthi Kulle upp ur sängen. "Jag vill att de ska sakna mig när jag är borta" - men de hon ville straffa har redan lämnat spelplatsen.

Det är dags att lägga ner vapnen. Kvar av monstret är en rasande, gammal förvirrad kvinna som det aldrig ska gå att besegra.

Teater

Tove Ellefsen Lysander