ÅSIKT

Ett piller mot den heterosexuella melankolin

HANNA HALLGREN om Nikolaj Jevreinovs Det allra viktigaste på Unga Klara

KULTUR

Nikolaj Jevreinovs Det allra viktigaste, i

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Suzanne Ostens regi på Unga Klara, hör till säsongens mest lyckade teaterföreställningar. En av deltagarna i Stadsteaterns seminarieserie om aktuella föreställningar, punkt nu, som handlade om queer, rollspel och genus, var HANNA HALLGREN, poet och kritiker i Aftonbladet.

Hon lät sig inspireras av historiens rollbesättare: vem ska spela man, vem ska spela kvinna? Varför får kvinnor så ofta se sin egen begravning på teatern? Det allra viktigaste får Hallgren att överge den heterosexuella melankolin och låta begäret sväva fritt.

Foto: PETRA HELLBER
Simon Norrthon i "Det allra viktigaste".

Att gå på teater - som kvinna - är, skriver den franska författaren Hélène Cixous, ofta likställt med att besöka sin egen begravning. Att - som kvinna - gå till teatern som man, skriver jag, kan urspåra, rent usurpera i, att aldrig någonsin komma till platsen, utan ända huvudlöst på begravning, sin egen. Med skägg och hatt, hårt nerpryttlat i halsen. I den gamla lagtexten, den före 1734, benämndes det "förbrytelse mot kön" och kostade straff som högg:

[---] den, som antaget annat än sitt kön tillhörig dräkt och därmed skiljer sig från sitt kön och eftersätter den plikt och kallelse, vartill Gud människan skapat, bör såsom en styggelse för Herranom utrotas och dö.

Eller, säger Allah, Elohim, Jahve, Jehova, Zarathustra (femte Mosebok 22:5):"En kvinna ska icke bära manstyg, och en man icke draga kvinnokläder uppå, ty den som gör det är Herranom en styggelse."

Jodå. Så var det. Limonade es war alles so grenzenlos. Lemonad det var allt så utan gräns. Man ska inte gå och göra sig till man, inte till kvinna, genom att självvådligt tillgripa de nödvändiga attributen, gesterna, brösttonerna: den där fuktiga känslan av ihoprullad sportsocka, suspensoar, rönnbärsbröst. Eller av mjuknande vinteräpplen och livslevande läppar som äropunkt. Som om det skulle vara skillnaden när det mesta ändå liknar och vi är instängda, liksom hermetiskt, i vår art. En kvinna skall icke bli apa, en man ej kamel, och låt fåg-larna flyrla! Svinga sig. Det är kanske den drömmen, om att svinga sig - flyrla - som fyller salongen när Dr. Fregoli svänger. Det är en andäktig tystnad när han spräckt sin spågumma, och travat ut ur sig själv som en nyfödd och självtillräcklig Gud-utan-mor. Vi som ser honom håller våra idisslande käftar, och inrymmer "Om jag mötte honom på gatan? Älskade jag honom? Dödade jag honom? Föll ner i det stora gungande nätet för övermäktiga kognitioner?" På scenen, där verkligheten är som verkligast, inte bara lever, utan bländar och talar han ostört. Vi ser hans under, hans lilla trollstav att männen lyssnar till denne köttets terapeut, som fyller sin skrivmaskin med dagar och nätter och andetag. Han är de vertikala kostymernas dansör, cowboybootsens två-ben à la carte. Den som förut saknades för bruket av dessa kläder, deras mening och mål. Han är insydd till exakthet, eller utväxt till trots för att kroppar inte växer ur tyg. Sammanvävd, som om skytteln ropade TRÅD, KÖTT och TRÅD, tills Dr. Fregoli stod där nyfödd under sin hatt.

Men flyrla! Och att svinga sig! Det är så tyst i salongen att knappnålar faller till golvet; regn, röda kronblad. Andetagen publikens tysta hårda organ: diafragma, strupe, smorda rör av - Ja, denna tystnad som skurit sig lös ur skratten. Vems är denna tystnad? Hur har den kommit hit? Det är - jag vill gestalta den - som om en armé av knähundar dragit fram, och nu måste vi stryka dem varsamt över pälsarna, försiktigt för att inte krossa några ben. Vi som sitter här ska vara tysta för att inte ha sönder det som lever.

Men den kan sägas på annat sätt än så, tystnaden. Den kan utsägas, skrudas rituellt/teoretiskt, och jag vänder ansiktet mot Amerika, och blickar mot frihetsgudinnan the queen of queer - Judith Butler: hon som tänkt så mycket på kön, genus och begär, och som skrivit böcker i vilka vi häftigt skär efter mening och citat bland syntaxer av levrat blod. Och det är då jag vill benämna den, tystnaden, och citera Butler när hon säger att den här kulturen lider av en heterosexuell melankoli. Jag repeterar: heterosexuell melankoli -

Melankoli, i teatersalongen har den släppt ner sitt tysta glitter, silver, iskristaller, skärvor, skräp, stjärnor från ett annat någon annanstans.

Tystnaden, melankolin, den heterosexuella, jag repeterar:

När kvinnorna i namn av naturlighet kysser varandra, en Flickskolelärarinna en Maskinskriverska

Publikens tysta kronblad man kan höra dem falla.

Tystnaden var tysta

När de unga männen famnar och smeker kropparna, Studenten - Förste Älskaren, det är två unga män som står där en omfamning, våta tungor, våta hungriga tungor i män -

Och det är så tyst att stjärnorna spricker. Att försiktiga händer i publiken stryker över sina knähundar, mjuka pälsar, mjuka ordlösa namn långt nerifrån struparnas råschakt. Det är så mycket hund i den här hunden. Så mycket hand i denna hand. Som kommer till uttryck. Som kommer sitt uttryck till mötes.

Den heterosexuella melankolin - över ett uppgivet avlärt snöpt begär. Det homosexuella begäret i var och en som kulturen förbjuder. Kulturen tabuiserar. Homosexualitet. En rosa triangel dinglande i skrevet. En sexualitet som Freud- Lacan- Kristeva lastar in i godsvagnar och lastbilar och kör i väg långt bort från kulturen, till en förspråklig trakt - Pre-Oidipalien, Pre-Symbolien, Chora Village. Där bara knähundar finns, smekningar och vov-vov måne och yla här. Där tystnaden skriver sina smekningar mot knät, som för att trösta den osynliga hunden som löper och löper; en ihoprullad hårig näve.

Den heterosexuella melankolin sjunger en sorgesam sång om begär som inte får finnas. "Det var då det var en vår / Jag var bara 17 år / Och hon, hon var min unga kassanova". Om begär som inte får sörjas. Men melankolin, den kort sagt heterosexuella, sjunger sin sorgegondol också över genus: uttryck för genus (för kön) som aldrig fick blomstra fick aldrig finnas. Det är därför den heterosexuella och maskulina mannen därborta sörjer sin femininitet. Den feminina kvinnan, mot hans skuldra, sin maskulinitet. Han - den maskuline - sitter i sin stadiga kropp med framskjuten fallos, och hon - den feminina - med sin attraktiva boll av hår. Han, (mask). Hon, (fem).

Han ser: Pensionatsvärdinnan, Damen med hunden, Den fallna / Och han har förlorat dem alla, deras mjukhet i sig själv / Deras rörlighet att bara lyfta handen lätt, isär / Och hur de kommer emot honom med platta hårlösa bröst / Som kvinnor förklädda till ynglingar / Han ser: Dr. Fregoli och undrar hur det känns när en kvinna / Tränger in genom natten och att vila här på rygg / I skydd av en annans rörelser hunger händer / I skydd av en annans mycket nakna tungas vakt

Hon ser: Dr. Fregoli de bestämda stegen hela handen pekar/ Allt är möjligt det är varmt och varmt och nästan farligt / Vem är han som det är inga gränser nu / Det är en ynglings kropp en annans samma / Det är öppet i ett gungande nät farväl min Harlekin / Hon ser: Pensionatsvärdinnan dansar mitt i Schmidt i rörelse / Kvinnornas mjuka kyssande munnar inte en mor / Är böjliga munnar som öppnar sig ljus / Är Pensionatsvärdinnan, Damen med hunden, Den Fallna / Där han är när hon skriver över hans lemmar / Hans armar kön försiktigt in i honom hans mörker / På insidan av hans ögonlock där hon lämnar sitt namn

Fregoli. En teatral första hjälpen, ett piller mot melankolin. Regnet faller, gatlyktans sneda ljus. Föreställningen är över. Ett par kysser varandra: kvittar lika. Två eller tre, detsamma. En stund kvittar lika detsamma. Alldeles under ljuset där inga ser vilka vi är, Pensionatsvärdinna, Flickskolelärarinna, Student. En far som kysser sin son; kronan har gått förlorad, kungariket, kapitalet - en skitgubbe och en bög? Ett par nya stövlar att dö i? Var det allt verkligen slutet "Solens sista strålar"? Liket av en lärarinna med händerna knäppta kring elementär fransk grammatik; La Jeune Née? Var det slutet grande finale?

Den tysta början.

Den tysta början igen.

Karnevalens stora händer. Karnevalen här. Som ett slags Marilyn Monroes utsprungna roskuk som blottas under kjolen när det blåser. Som skådespelarnas masker under dem är människor som vill (jag-vill! jag-vill!) spela alla roller. Som gränsen för när pjäsen slutar när man får gå hem när är det verklighet när går man hem när blir vi människor när är det verkligt?

Den nya början, vår första fråga: pojke eller flicka? Är det en pojke eller flicka? Som Hélène Cixous skriver i romanen La: "Garcon ou fille?" - vad är det, vad kan det bli? Pojke. Flicka. Den frågande får svaret: "Det är ett språk" (C'est une langue).

Att födas är ett språk som två händer rymmer, kallt att dricka, varmt att dricka,

Den tysta början

Det är ett språk

Det är en människa

Det allra viktigaste

Sju stavelser ränt

Till kropps och blods

Hanna Hallgren