ÅSIKT

Råttans lek med katten

Per Gahrton reser till Bagdad och försöker förstå varför Saddam inte lägger sig platt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Vinnare?

Allt verkar normalt på gatorna i Bagdad. Bortsett från hyllningsbilderna till den "store motståndskämpen och ledaren" Saddam Hussein kan detta vara vilken fredlig arabisk stad som helst. Ingen synlig militär mobilisering, inga splitterskyddsmurar. Ingen mörkläggning. Inget av allt som brukar känneteckna ett land på randen till krig, inget av den dova dysterhet som präglade Kairo under mellankrigsåren 1967-73. Biograferna spelar egyptiska, indiska - och amerikanska - filmer. Och jag ser inga matköer.

Skenet bedrar, naturligtvis. Läget är inte normalt. Enligt FN-organet UNDP tjänar 49 procent av befolkningen inte tillräckligt för att kunna försörja sig. De lever på de 18 kilo mat per månad de får för 250 dinarer (en svensk krona) genom Oil for Food-programmet, vilket har minskat den akuta barndödligheten sedan de katastrofala åren i mitten av 90-talet. Matdistributionen sköts helt av den irakiska staten, välorganiserat och (enligt Oil for Foods platschef Torben Due) hederligt.

Ändå har Irak halkat tillbaka i UNDP:s Human Development Index, från 96:e plats 1996 till 126:e plats 2000, vilket är det största ras något land någonsin drabbats av. Analfabetismen bland vuxna har ökat från 11 till 43 procent mellan 1985 och 1997.

Till detta kommer ett hotande krig som, enligt FN, kan kosta mellan 48 000 och 260 000 civila livet - om det blir kort.

Det finns alltså starka skäl för Irak att vilja bevara freden, få sanktionerna upphävda och kunna återgå till normala förhållanden. Fredsretoriken blommar - bland annat när Saddam Hussein fick flirta med fredsrörelsen i tv-intervjun med Tony Benn. Men menar han allvar? Eller finns det inom regimen, trots allt, en viss frestelse i ett nytt krig? Hur ska man annars förstå det "brinkmanship", den dans på slak lina vid avgrundens brant, som Irak ägnar sig åt?

Vapeninspektörernas talesmän i Bagdad, herrarna Ueki och Gregoric, försäkrade oss trettiotvå EU-parlamentariker, som gjorde ett fredsbesök i Irak förra veckan, att irakierna samarbetar oerhört mycket, att inspektörerna släpps in överallt, att inga definitiva bevis på att Irak har massförstörelsevapen har hittats. Men samtidigt saknas mer av "proaktivt" samarbete.

I Bagdad måste man vid det här laget ha begripit att processen spelar minst lika stor roll som innehållet i denna globala, massmediala verklighet: bedömningen av hur Irak samarbetar kan väga tyngre än frågan om landet verkligen utgör ett hot.

Varför har då Irak inte redan från början samarbetat till hundra procent?

En förklaring kan vara att inspektionerna är så förödmjukande att en hel del irakiska befattningshavare på lägre nivå vägrar lyda order uppifrån om fullt samarbete.

En annan förklaring är att det finns objektivt rimliga skäl att inte samarbeta fullt ut. General Amir Saadi gav EU-parlamentarikerna ett exempel: när FN krävt att få spaningsflyga med U2-plan har Irak satt upp tre villkor: 1) Irak skall meddelas på förhand, 2) Inga amerikansk-brittiska överflygningar av irakiskt territorium skall ske samtidigt med U2-flygningar eftersom det då finns risk att det irakiska luftvärnet skjuter ner ett U2-plan, 3) Radarstationerna i Basra och Mosul skall inte attackeras. Efter förhandlingar har FN gett sig på punkt 1 och Irak på punkt 3, men punkt 2 återstår olöst. Ska vi tvingas avstå från självförsvar? undrade Amir Saadi. Däri har han en poäng.

En tredje förklaring skulle kunna vara att regimen tror att man kommer att vinna ett krig militärt. En ledare i Baathpartiets huvudorgan al-Thawra (Revolutionen) ägnades en dag åt "Den irakiska oövervinneligheten och det väntade amerikanska nederlaget". Men man måste vara galen för att tro något sådant - och de ledare jag sett under mina många besök under Baath-regimens 34 år vid makten har verkat psykiskt fullt friska. Det gäller även Saddam Hussein: en tyrann, men fullt kapabel att tänka logiskt. Självklart inser han att Irak är militärt underlägset USA.

En fjärde förklaring till den irakiska dansen på avgrundens brant finns i en nyutkommen bok om "Um al-Maarik", dvs Gulfkriget, som jag hittade i en bokhandel i Beirut. Under titeln "Alla kampers moder, dess positiva aspekter och slutsatser för framtiden" ägnar sig en rad författare åt att försöka bevisa varför det katastrofala Gulf-kriget trots allt var en irakisk seger. Det var för dem inte alls något krig mellan Irak och FN, utan något mycket större, ett civilisationskrig. I ett sådant krig "är det en seger om viljan förblir aktivt ståndaktig inför fienden trots hans överlägsenhet i utrustning och antal", skriver doktor Abdel Qader Mohammed Fahmi, chef för politiska avdelningen på Iraks Centrum för strategiska studier.

Propagandistisk retorik - men den har en grund i en djupare känsla med stor utbredning i den irakiska makteliten, som till stor del består av en klan som styrs inte bara av konventionellt maktbegär utan också av klansamhällets machomoral. Att i det läget lägga sig helt platt för supermakten USA, att inte streta emot, vore det- samma som att tappa ansiktet och, troligen, i förlängningen, makten.

Om den här analysen är riktig har alltså Saddam Hussein haft att välja mellan en totalkapitulation inför FN:s (och USA:s krav) på "samarbete" med vapeninspektörerna och därmed att tappa ansiktet och riskera att störtas inifrån - eller att leka katt och råtta med vapeninspektörerna och inför sina egna framstå som motståndskraftig och listig och därför också riskera ett anfall av USA, med eller utan FN-sanktion.

För varje dödad irakier kommer krigsmotståndet i hela världen att öka och i arabvärlden kan det bli regimföränd-ringar av ett helt annat slag än de USA har i kikaren. Militära nederlag i arabvärlden har ofta lett till USA-fientliga revolutioner, aldrig till motsatsen. Saddam är själv, liksom Khadaffi i Libyen och Asad i Syrien, en produkt av den arabiska katastrofen i sexdagarskriget 1967, på samma sätt som Nasser och andra så kallade arab-

socialister kom till makten efter revolter i kölvattnet på förlusten av Palestina 1948.

Skillnaden är att den här gången blir det inga socialistiska utan snarare islamistiska förtecken för omvälvningarna, något som den gamle gudsförnekaren, cigarrökaren och whiskypimplaren Saddam Hussein redan börjat anpassa sig till, till exempel genom att förbjuda alkohol på hotell och restauranger, bygga världens största moské och se till att tidningarna ägnar åtskilliga sidor varje dag år religiösa utläggningar.

Hur det än går på slagfältet kan Saddam bli den reelle vinnaren. Fast om Bushs specialstyrkor lyckas hitta honom i någon palatsbunker kan det bli en annan av USA:s huvudfiender, Usama bin Ladin. Med en islamistisk explosion kring Gulfen blir det kanske han som kan skratta sist.

Per Gahrton