ÅSIKT

Offer - för vem?

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Lotta Antonsson: "I could be the rain".

Lotta Antonsson är en av de svenska konstnärer som konsekvent tagit avstånd från samhällets och konsthistoriens enkla bild av kvinnan som runkobjekt. I bilder som This girl has inner beauty hindrar titeln upplevelsen från att stanna vid pinuppornas blottade bröst.

På Uppsala Konstmuseum visas bildsviten Mona från år 2000 samt det nyproducerade foto- och videoverket I could be the rain. I videon sitter en rakryggad flicka på en stol i ett hotellrum. Att stolen står mitt på golvet inger känslan av att någon placerat henne där. Kameran kretsar i omlopp runt henne, som en haj runt sitt byte. Hon ser rakt fram. Trots att hon är ensam får jag en konstig känsla av att hon är iakttagen. Men hon verkar medveten om det och har dragit för de tunga röda gardinerna. Enstaka gånger bryts bakgrundssuset av något som låter som hennes uppmickade tankar; "it´s a terrible thing for a girl to be a wall"..."I could be that wall".

Sex olika fotografier visar samma flicka i samma hotellrum. Även här verkar hon posera för en osynlig betraktare. Hon är iakttagen, men samtidigt förbisedd. Det vore lätt att tolka henne som ännu ett stackars kvinnligt offer. Men i bilderna märks inget ställningstagande för eller mot henne, man vet inte om hon lyder sig själv eller bara vill vara någon annan till lags. Frågan är om man kan vara ett offer om man följer sin egen vilja? Och i så fall för vem?

Konst

Stina Högkvist