ÅSIKT

Den fräna lukten av god poesi

MAGNUS RINGGREN om Hasselmark och lejonen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ULLA MONTAN
Nils-Åke Hasselmark.

Gipsbysten gråter, rovdjuren har springmask och parkerna dör. Den som läser Nils-Åke Hasselmarks nya diktsamling Lejonens lunch går in till en glupsk best vars vilddjurslukt är som "nyss slickade tänder". Det är grymt, det är mer än köttsår, det är den nakna skitiga döden. Och det är mycket vackert.

Hasselmark är ett kvarvarande femtital. Han är inte så exakt som Tomas Tranströmer, inte så melodiös som Petter Bergman, inte så flödigt undflyende som Paul Andersson, inte så skärande ironisk som Majken Johansson, inte så metapoetiskt stringent som Göran Printz-Påhlsson. Men han har lite grann av allt det där. Han kan verka svårplacerad i sitt litteraturhistoriska sammanhang, men han skriver nånstans nära dess flimrande centrum. Ändå finns det en tillbakadragenhet hos honom som är mycket sympatisk, en fritt vald omärkvärdighet och en kärlek till periferin. Typiskt nog har han bosatt sig i Roslagens skärgård - förra boken Vindarna kring Arholma handlade om den ö han älskar och har gjort till sitt hem på jorden.

Men åter till lejonen. Det finns en savann också, inte bara en skärgård:

"Deras makliga käkar mal sönder

framtidens antilopiska barn."

Men är det inte egentligen bara en spännande safari? Känner man inte den hemtrevliga röken från guidens pipa? Gör inte den lokale bäraren sitt jobb trots att han bara har en hand - den andra avhuggen, han är ju dömd för stöld i en muslimsk stat.

Lejonen är också finanslejon som nedlägger sitt byte och retuscherar bort döden så gott de kan. Men man ser ändå "lejontassarnas skuggor på de blodiga kontrakten". Berusade barnsoldater stryker omkring i lejonmarkerna. Så byggs metaforen ut och förgrenar sig. Döden är minsann inte privat i denna bok, den är samhällelig så att det krälar om den.

Den som skriver är frihetlig, förtvivlad, klarsynt, utan gud. Kommer det nåt slags försoning ut av allt detta? Kanske inte. Men en oskärpa som kan likna befrielse:

"Jag blir alltmera horisontlös

med frågor av tid på läpparna."

En stillhet kan uppenbara sig, en blind vinkel, en vindriktning där luktstråken från oss bytesdjur inte når lejonen. Ett underjordiskt liv, ett ensamt dykarliv skymtar som möjlig överlevnadsform. Nu som då - jag minns en formulering ur en tidigare Hasselmarkdikt: att ligga under vatten och "andas genom ett vassstrå".

Neutronbomben kommer på tal, det mesta av det jävligaste kommer på tal. Visst, civilisationskritiken kan bli lite för allmännelig och vidlyftig. Lite krångel och nån stelnad fras finns det också i hans språk. Spelar ingen roll förstås. Den fräna lukten av god poesi slår igenom ändå.

Lyrik

Magnus Ringgren

ARTIKELN HANDLAR OM