ÅSIKT

Alla talar skånska!

BARBRO WESTLING om Hemmavid på Helsingborgs stadsteater

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: DAVID SKOOG
Maria Kulle och Torbjörn Lindström i "Himmavid".

En liten skakning far fortfarande genom salongen när någon skådespelare på en (institutions)teater talar dialekt eller bryter. Lite göteborgska på Angeredsteatern eller norrländska på Teater Västernorrland slinker ner men rubbar inte rikssvenskan som hela Sveriges teaterspråk. När det inte låter som det ska, i Stockholm, Uddevalla eller Växjö, får pub-liken absolut för sig att det betyder något speciellt. Något som inte är representativt för "alla".

Maria Blom skrev en rolig pjäs förra året, Masdjävlar, som satte livet i Dalarna i centrum av världen. På Dalateaterns intima scen möttes text och spel i det mustigt direkta och den lokala trovärdigheten låg på topp. När Helsingborgs stadsteater försöker göra om bravaden i stort format blir det inte lika lyckat. Fiolspelaren har ingen folkmusik att spela, det låter klanglöst ingenstans, och de två "busiga" dansarna, från vilken gullig föreställning i all världen kommer de?

Några ljuspunkter finns det. Birte Heribertson har det rätta kärva tonfallet där hon forsar runt och ger direktiv inför kvällens storkalas och Kenneth Milldoff kan konsten att dra ut på drygheten så den träffar komiskt rätt.

Men att alla på scenen talar skånska räcker bara inte, om man spelar teater i Helsingborg. Trots fjönt, spettekaka och jag håller med du, blir Jan Nielsens uppsättning, efter Dan Kandells bearbetning, en ganska intetsägande historia som inte gör någon riktigt glad.

Teater

Barbro Westling