ÅSIKT

Varför sjunger pojken?

Konst: Lars Siltberg

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Lars Siltberg: "Femhövdad gosskorist", produktionsbild.

Fem ljuslågor fladdrar rytmiskt, fem pojkar sjunger. Tankarna vandrar inför Lars Siltbergs videoverk: iväg sätter de till pentagram, till myter om prepubertala paradis, till känslighet och beredskap för olika sinnesretningar. Ljudets och bildens källor sammanfaller, sammanflätas både av fysiska lagar och av den mest groteska fantasi. Där ljuslågorna rör sig träffade av ljudvågor, sjunger pojkarna förenade till en och samma kropp. Manipulationerna blir till olika grader av kroppslighet.

Siltbergs utställning, som består av tre videoverk, väcker i stort fler tankar än känslor. Ändå är det svårt att se Femhövdad gosskorist - två videoloopar där en pojke vars armar och ben avslutas med huvuden sjunger, simmande i vatten, respektive ligger som uppsköljd på en fjärran strand, och hämtar sig - utan att just känna. Sången är bunden i skalövningens regelverk och även om pojken likt da Vincis idealmänniska är inskriven i en cirkel gör hans alla huvuden honom till ett monster. Regler både bryts och följs och de ljusa stämmorna kommer någonstans ifrån. Varför måste han tävla med sig själv? Vem är det som nästan dränker vem hela tiden? Vem, av alla huvudena, är hans "jag"? Eller är kanske alla det? Förresten, spelar det någon roll?

Verket tycks handla om utsatthet och ständig tävlan. Samtidigt som sången och rörelserna är inåtvända och oåtkomliga är de på något obehagligt sätt till för oss, betraktarna. När Lars Siltbergs månghövdade gosskorist sjunger följs en lång tradition av barn som gjort sig duktiga för vuxna, underordnade som glatt överordnade, maktlösa som sålt sig själva för smulor. Människor i alla storlekar som inte haft något val - och framför duken står vi och skruvar på oss.

Lars Siltbergs konst är både sinnlig, utforskande och avskalad. Bara huden skyddar människan från hennes omvärld och med ögon och öron och lite till kan vi till och med begripa den. Med Femhövdad goss-korist verkar han ha gått längre på väg mot en formulerad kulturkritik. Utan att ha tappat den till perfektionism gränsande precisionen, det exakta utförandet som både skapar och tar död på illusioner.

Konst

Ulrika Stahre