ÅSIKT

Krig pågår

Som vanligt, har Noréns skådespelare nått fram till sina roller med den tekniska briljans som ger intryck av äkta naturlighet.

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: MATHIAS JOHANSSON
Ulf Rönnerstrand och Björn Bengtsson i Lars Noréns "Kyla".

DocMartenkängor, ölkassar och bröl. Vi vet vad det handlar om redan innan det börjat. Nationella, rasister, skinnskallar. Lars Noréns nya pjäs Kyla startar med bländande ljus och ett ihållande vrål rätt ut i salongen på lilla fina Varbergs teater. Det som följer är också obehagligt.

Hackordningen mellan de tre killarna ligger dödfast. Björn Bengtssons vältränade ledare överst, hetsar, hånar och attackerar. Sieg Heil, bög, fitta, blatte, det pågår ett raskrig! Kompisen, Ulf Rönnerstrand, hakar på så gott det går och spänner musklerna medan tredje killen, Tito Pencheff, sitter hopkrupen vid konsumkassarna. Han är hungrig och vill grilla korv. Talar om den sköna sommaren. Varför han är med beror kanske på att hans lillebror redan skjutit ihjäl sig och att hans muslimske pappa sitter i fängelse. Den hårdhet som de andra två beundrar och själva vill härda sig till, lever han redan i den tragiska skuggan av.

Kyla beskriver en manlig värld, kantad av frånvarande eller sadistiska pappor och besatt av att stålsätta sig mot alla tecken på svaghet. Det är inget nytt men Norén gestaltar själva förloppet med exakt känsla för hur ångestladdat ovisst allting är. Dialogen är sprängfull med information men man vet aldrig hur den går vidare. Var det rätt eller fel, en lång paus utan reaktion, plötsligt ett slag eller fysiskt angrepp. När som helst sker vad som helst, är man bara tillräckligt full, provocerad eller övertygad.

När Kristofer Franssons rollfigur dyker upp är han inte bara skolkompis, utan ser också "väldigt kinesisk ut". Det perfekta offret, men kanske hade det kvittat, vem som än hade kommit där i skogen. Med Franssons väluppfostrade och lågmält borgerlige gestalt blir dock klassfrågan tydlig och avgörande. De andra befinner sig på samhällets botten. Det enda de har är att de är "svenskar" och en dröm om att det betyder något, medan adoptivbarnet har rådjursstek, studentbjudning och Greklandsresa som väntar.

"Är det något fel på oss?" blir en fråga, inte bara från de andra till honom utan också till oss i publiken.

Och som vanligt, får man väl säga, har Noréns skådespelare nått fram till sina roller med den tekniska briljans som ger intryck av äkta naturlighet. Det råa i texten väger mot flöden, omtagningar och pauser och ensemblen arbetar imponerande fysiskt musikaliskt.

Sedan Lars Norén tillträdde som konstnärlig ledare för Riks Drama 1998 har Riksteatern sökt upp samhällets blinda fläckar, kretsar och platser som de flesta av oss inte vill se eller veta av.

Personkrets 3:1 blev en verkligt betydande framgång medan Sju Tre lämnade ett stort svart hål.

Med Kyla går Norén nu vidare, politiskt och konstnärligt. Det är en genomtänkt konfrontation med demokratins svartaste baksida men det är själva orkestreringen av temat som denna gång är huvudsaken.

Teater

Barbro Westling