ÅSIKT

Tvivelaktiga terrorister

BARBRO WESTLING om CLANDESTINO på Malmö dramatiska teater

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ANDERS MATTSSON.
Monica Stenbeck, Katarina Lundgren-Hugg och Göran Dyrssen i "Clandestino".

På film byter man friskt yttre miljö medan teatern helst stannar vid middagsbordet eller kyrkogården. Dramatikern Mia Törnqvist bryter den geografiska stagnationen och tar in Italien, Kina och Sverige i sin nya pjäs Clandestino. Spelplatserna är både många och skiftande, det är den stora världen som pjäsen så lovvärt vill dra in.

På den italienska järnvägsstationen där en bomb exploderat känner personerna inte ens varandra. Vad som kunde vara en spännande öppning blir dock på Hipp värst för publiken. Det är väldigt lite man förstår av någonting nämligen.

Någon vill räkna döda, någon vill dansa, någon kommer från Expressen och hotfullt svartklädda poliser står i fonden. Replikerna låter sällsynt krystade och kommer kantigt ur skådespelarnas munnar. Till och med en rutinerad räv som Kåre Sigurdsson låter som en taltratt!

Så småningom fattar man att de flesta är terrorister men blir inte klokare för det. Den svenske Volvochefen vill bevara Volvo svenskt, gifter sig snabbt med den glada kvinna han säger sig behöva, som dock inte är kär utan har terroristsiktet inställt på hans amerikanske kollega, vd:n Morrisson, som svenske Volvochefen i sin tur visar sig ha ett passionerat förhållande till.

Ja, det är mycket på en gång och dessutom en rad andra figurer som vandrar runt och säger seriösa repliker om den samvetslösa globala liberalismen, kapitalism och mediecynism på ett språk som sluttar mot det platta eller kristliga.

Efter paus tätnar intrigen i en kidnappning men det är ändå ideliga omtuggningar av positionsbestämningar och det redan sagda. När dramatiken är som mest tillspetsad, verkligen på liv och död, hörs likafullt en ofrivillig skrattsalva i salongen. Likt Pasolini söker Mia Törnqvist både poesin och politiken men Clandestino lyckas faktiskt inte lossna från intrycket att den är på låtsas. Regissören Eva Molin har dragit ytterligare strån till den stacken. Regin är utglesad och tystnande med följd att skådespelarna mer hakas upp på replikerna än spelar texten.

Terrorism är ett stort ämne, kanske för stort för teatern, där trovärdigheten inte bara hänger på orden utan också på gestaltningen i rummet.

Teater

Barbro Westling