ÅSIKT

TA MIG!

JENNY TUNEDAL om ett nytt begär i den svenska prosan

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är 2003 och begäret är allt, överallt, hela tiden. En äcklig rosa glass, en dokusåpa, en psykoanalytisk teori, en reklam för bilar. Det finns inga begärsmaskiner, bara en kommersiell begärsfabrik, där män sjunger: oh lala, jag vill ha dig, du gör mig galen. Männens blick, kåthet, makt och pengar definierar heterobegäret. Kvinnor som själva begär är pornografiska drömmar för män att kontrollera och konsumera.

Fallos är en kuk som står på konsumtionens altare, och köper varor, kroppar. Det är inte bara rätt att göra motstånd, det är nödvändigt. Den franska författaren Marguerite Duras gjorde motstånd. Hon skrev böcker som problematiserar begäret mellan könen, och slår upp hål där ljus kan strömma in i dess konstruktion av makt och underordning. Det heterosexuella begäret har i hennes texter lämnat mannens kontroll, "det fanns hos henne som framkallade det, eller så fanns det inte". Kvinnorna hos Duras vill ha; mannens kropp, mannens säd, mannens blick, hans makt.

De vill bli älskade, tagna, slagna, de vill kanske till och med dö. De ber om det. Kvinnan tar fallos i munnen för att tala, underifrån. Under de senaste åren har tre svenska författare debuterat med texter som på liknande sätt positionerar sig i underkastelsen, för att kunna tala om, och synliggöra, begär. Åsa Ericsdotter, Cecilia Hansson och Mara Lee skriver sig med olika metoder och temperament in i, och genom, heterosexualitetens smärtpunkter. Deras texter bjuder radikalt motstånd mot förväntningar om kvinnan som objekt eller offer, och mannen som subjekt/förövare.

Cecilia Hanssons Revbensdagar, morgnar är en lyrisk berättelse om en kvinna vars åtrå svämmar över alla bräddar. En man, bokens du, fyller henne med stötar, och smälter allt hon skulle blivit, för att sedan lämna henne. Hon blir sjuk av längtan. Det skulle kunna vara en vanlig historia om obesvarad kärlek och kvinnligt lidande, men ju mer jag läser, desto mer perifer blir mannen, i en berättelse om en kvinnas lust. Begäret finns hos henne, och det kommer att framkalla hela textens bildvärld, av rinnande, smältande, glödande fukt.

Den fysiska passionen skildras i metaforer färgade av en sorts kärlekens kroppsliga förruttnelse; huden blir alltmer uppluckrad, och kropparna är rått kött. Hansson skriver loss kvinnokönet från dess vanliga tillstånd av mörkerhål eller pornografisk bild. Det kvinnliga könet syns nära, nästan inifrån, med flikar, hinnor och vätskor. Det begär som skildras är vilt och okontrollerat, och fortsätter långt bortom mannen och marknaden.

I Åsa Ericsdotters första bok Oskyld, som kom 1999, och följdes av Kräklek förra året, går jaget omkring med sitt "uppbrutna sköte" och sin "blodiga insida" och "vägrar sluta skriva! till dig fast du hatar det".

Kvinnans begär, som i Revbensdagar, morgnar uttrycks i metaforer som hotar mannens kroppsliga gränser, formar sig hos Ericsdotter till en direkt aggression mot duet: "du tackade mig aldrig för att jag tog över den smärta / du flydde ifrån du tackade mig aldrig för att jag tog emot / dina livrädda stötar / / därför ska jag sakta plågsamt våldsamt rida dig". Jaget är oskylt likt en blottare i parken, med könet som vapen framför kroppen. Du kommer för att döda mig, säger hon, men hon är inte rädd för döden.

Oskyld är en text som gråter och förtvivlar över kärleken, men också en text som skrattar och skrevar, skriker och kräks. Flickjagets längtan börjar i en stark kärlek till mannen, men hon gör sig helt omöjlig, pratar sönder kärleken, hatar nästan. Textens njutning kommer att handla om att höra sin egen röst, leka med språket och uttrycka lust och smärta, om och om igen i nya variationer. Begäret omvandlas i Oskyld till en språklig narcissism.

Att läsa Mara Lees debut Kom ligger nära upplevelsen av att läsa Duras; det är en text som tar hårt i sin läsare. Kom rör sig längre in i, och ut ur, underkastelsens gestik än både Hansson och Ericsdotter. Här är det texten som talar; det finns inget jag. Det kvinnliga duet tilltalas av berättaren, och som läsare blir man indragen, och delaktig, i en grymt visualiserad berättelse om begär, där hennes kropp går från "(i)fylld" till "(om) kom" via "(genom) skådad", "(över) täckt" och "(ut)tömd". Det är en man, "nästan lika verklig som du", som fyller, granskar, täcker och tömmer duet, i enlighet med hennes, och textens, begär. Fallos trycks långt in i gommen, dess vita drömrester täcker kvinnan, mannens blick formar och beskär. Mot slutet av boken är "Hans ord uppslukade, hans kropp förtärd". Kvar på stranden ligger "du"; död, eller sovande; dömd, eller drömd. När texten avbryts, eller börjar om, (med ordet "kom") är begäret omöjliggjort; dekonstruerat, eller snarast pulvriserat, till fin sand, vit som snö. Det som skulle kunna vara en befrielse blir genom bokens cirkelstruktur en slutgiltig tomhet.

Hansson, Ericsdotter och Lee skriver texter som varken förnekar, förminskar eller tar avstånd från det heterosexuella begärets struktur av makt och omakt. De konstruerar inga feministiska utopier, men beskriver hur kvinnor kan finnas som subjekt i det mörker som en patriarkal och kapitalistisk förståelse av begär kastar över fiktionen. Den kanske allra mest skoningslösa text som Marguerite Duras har skrivit heter Mannen i korridoren och skildrar en sorts uppgörelse, på liv och död, mellan en man och en kvinna. De går tillsammans rakt in i, men också bortom, begärets begränsade rum, till en plats där över- och underordning, offer och förövare, sammanblandas och förändras: "De ligger i korridoren som om de sov samtidigt som någonting nytt väcks till liv i den långsamt tilltagande åtrån. Med knappt skönjbara gester håller de på att närma sig varandra igen. Huden, svetten som vidrörs, ansiktena, hennes mun som han hittat tillbaka till. Så ligger de vidrörda, väntande. Och sedan säger hon att hon skulle vilja bli slagen, i ansiktet, säger hon, hon ber honom om det, kom. Han gör det, han reser sig, sätter sig intill henne och betraktar henne igen. Hon säger: slagen, hårt, som hjärtat nyss. Hon säger att hon skulle vilja dö."

Mannen kommer att slå henne, han kanske slår ihjäl henne. Man kan göra det med kvinnokroppen. Den är ett hål, ett tomrum, en vara. Mannen måste köpa hålet, äga hålet, fylla det med mening, fallos, kuk. Duras, liksom hennes svenska efterföljare, talar ur tomrummet. Det är inte tomt. Där är en kvinna som handlar, benämner, begär. Hon vill ha mannen, döden, våldet, fallos. Hon befinner sig i hjärtat av det heterosexuella begäret. När hon talar, ber om det, krossar hon hjärtat. Begärets struktur ligger blottad, som ett skelett.

Jenny Tunedal

ARTIKELN HANDLAR OM