ÅSIKT

Här dansar elefanterna!

MAGNUS RINGGREN läser Ragnar Thoursies nya bok

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Om någon spåkunnig hade sagt mig att jag en gång med högsta tänkbara fascination skulle läsa en tjock bok om den svenska arbetsmarknadspolitikens historia skulle jag ha skrattat lite överseende och stärkts i min skepsis mot spådomskonsten. Men nu har det hänt. Ragnar Thoursies Elefantsjukan använder en listig kringgående rörelse för att överrumpla mig. Den går via

poesin.

Ragnar Thoursie är född 1919 i Kat-rineholm. Om sin uppväxt bland Jehovas vittnen skrev han i minnesboken Ditt ord är ljus för två år sen, en insiktsfull och ömsint barndomsskildring. Han fullföljer nu sitt minnesarbete med Elefantsjukan, en knubbig för att inte säga mullig bok som är en godbit för den som intresserar sig för poesi eller svensk samtidshistoria.

Poesin intresserar mig alltså mest, och med det perspektivet blir boken till synes något framtung. Dess första kapitel handlar om poeten Thoursie som förvandlas till byråkrat i det starka samhällets tjänst.

Hans två diktsamlingar Emaljögat från 1945 och Nya sidor och dagsljus från 1952 har haft ett enormt inflytande på flera generationer poeter, inte bara på Tomas Tranströmer. Men de där böckerna var kanske ungdomssynder. I Sundbybergsprologen från 1951 ser man brytpunkten. Dikten skrevs till invigningen att ett förortscentrum för den nya tiden. Men där finns en ironisk figur med spanskrör, en ädling från den gamla världen, som tittar snett på välfärdsbygget. Jag har fått för mig att det är ett porträtt av Gunnar Ekelöf han ger här. Den aristokratiska modernismen är kanske på djupet tillbakablickande och fientlig mot det starka samhälle som bryter fram efter kriget - så tycks Thoursie mena.

Redan Sundbybergsprologen ställde poesin i detta samhälles tjänst. Då var dess författare sedan några år tillbaka tjänsteman på Riksförsäkringsanstalten (med några mindre lyckade bakåthopp till förlagsvärlden). Skrivandet höll på att byta skepnad från dikter till utredningar. Poeten (en distanserande tredje person dominerar Thoursies bok) omskolas till tänkande handläggare.

Hans instrumentella sätt att se på konsten är naturligtvis livsfarligt för alla utom de verkligt betydande författarna - till vilka han själv förvisso hör. Poesins motto måste vara Ekelöfs "non serivam" - jag vill inte tjäna. "Tjäna" kunde Thoursie bättre i statsförvaltningen, så småningom på Ams.

Han lär känna två sorters byråkrati. Dels den förvaltande oväldiga som Max Weber en gång beskrev. Dels en nyare sort, en "förvirrande byråkrati" som agerar politiskt och aktivt i samhällsomdaningen. Han blir en del av den senare. Poetrollen bleknar bort i hans självbild och ersätts av en inte mindre kreativ byråkratisk verksamhet. Han bygger inte längre med ord utan med verklighet. Vete fan om han inte fortsätter att vara poet ändå!

Boktitelns elefanter då, och Goyas vid-underliga elefanter på omslaget och i vinjetterna? De finns där i några historiska snapshots i bokens början och därefter som en mångbottnad ironisk skugga genom hela texten. De stora elefanterna från Erlanders och Palmes tid dansar över sidorna. En särskild sorts mycket sympatisk elefant är Karl Vennberg, en poesins generaldirektör. Metaforen förgrenas och växer åt allehanda oväntade håll. Var det inte så att arbetsmarknadspolitiken växte ut till en jättelik elefant mitt i det starka samhället? Och kunde man inte se byråkraterna själva som eleganta elefanter i korridorerna? Allegorin är aldrig genomförd, det finns djup humor i detta att aldrig säkert veta hur långt jämförelsen egentligen skall dras.

Bland annat detta mångtydiga goda humör gör boken oerhört läs- och äls-kansvärd. Dess stil har en spänst i steget som man inte riktigt väntar sig av en författare över åttio. Ragnar Thoursie blev aldrig bemärkt generaldirektör eller minister. Men från sin något lägre utsiktsplats i verken fick han se allt. Hans typgalleri är underbart omfattande. Han låter vindarna svepa genom myndighetskorridorerna, och vi skall vara djupt tacksamma över att han tog sig tid att berätta vad de virvlade upp i hans minne.

Biografi

Magnus Ringgren

ARTIKELN HANDLAR OM