ÅSIKT

Jag, jag, jag...

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ULLA MONTAN
Niklas Törnlund.

Den kanske mest populära svenska klyschan om dikt på tjugohundratalet är: "språk är material, och dikter består ju av språk". Utan en meningsfull kontext är denna sanning lika ovedersäglig som meningslös, men folk verkar gilla den ändå. Niklas Törnlunds nya prosadiktsamling Jag går mot ett grönt rop får mig att tänka över en annan självklar sanning om dikt, som kan låta ungefär så här: "alla dikter har sin utgångspunkt i ett skrivande subjekt". Så är det ju, men det intressanta kommer efter denna tanke; i frågor kring hur man som poet väljer att förhålla sig till det skrivande jaget. Törnlund satsar, likt många poeter före honom, på att lyfta fram, och upp, sitt subjekt; han skriver ut det och ställer det i centrum, i nästan varje text. Det är en självupptagen poesi. Jag menar, poesin är självupptagen. Men här är en poet som inte verkar känna vare sig bävan eller äckel inför egotrippen. Han väljer istället att bejaka och synliggöra den.

Den amerikanske poeten (språkmaterialisten?) Michael Palmer skriver i diktsamlingen Sol: "Sedan utplånas ego scriptor". Jag läser det som en textens utopi. Törnlunds motsvarighet till Palmers "ego scriptor" heter "Homo Scribens", och är aldrig ens i närheten av utplåningen. "Homo Scribens" drömmer en annan dröm, där kommunikationen av subjektets känslor och upplevelser är diktens främsta anledning att vara till.

I en av alla världar, Törnlunds bok från 1998, innehåller en dikt som heter Poste Restante. Jaget sitter på ett tåg tillsammans med sin farmor, som berättar en hemlighet: att man kan posta brev i springan under tågets fönster. Jaget "skriver brev / till alla viktiga jag känner", ser dem sedan slungas ut med vinden. Han vet inte vem som kommer att läsa dem, men har gott hopp om att de skall hitta fram till någon.

Texterna i Jag går mot ett grönt rop fungerar, på gott och ont, som poetiska brev, med en tydlig avsändare. Läsaren får läsa, och ta del av det som händer, men behöver inte ta ställning till det. Dikten kräver mig inte. Konsekvensen blir att jag kan förhålla mig lika "bekvämt tillbakalutad" när jag läser poetens rapporter från Tibet, Madeira och den skånska landsbygden, som bokens jag när han läser om "språkspel och existentialer" under sin "frukost med Heidegger och Wittgenstein".

Törnlunds prosadikter talar inte till läsaren på poesins mest omskakande och utmanande sätt; men jag tilltalas ändå, främst av en njutbar, tjusig skönhet i enskilda bilder som: "Spår av regn, en bortdunstande dröm", eller "Och än en gång bländar du på gränsen till det råa". Det här är vackra, välskrivna brev. När Törnlund är som bäst har han en fantastisk groove som minner om Gunnar Björling. Det är medryckande, oemotståndligt: "och vi, i detta ord vi nynnar i vårt ödsliga. Och vinden rusar varmare och sliter frön från tistlarna, som dun från våra fågelbröst där en gång hoppet".

Lyrik

Jenny Tunedal