Aftonbladet
Dagens namn: Antonia, Toini
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Hemskt... ofarligt

Roman: Liselott Willén – ELDSMÄRKET

Liselott Willén.   Liselott Willén. Foto: ULLA MONTAN

    Den tyske regissören Michael Haneke gjorde för några år sen en kuslig film som hette Funny Games. Med en sorts kall lekfullhet nästlar sig två artiga unga män in hos en intet ont anande medelklassfamilj. De knackar på och ber att få låna några ägg, låtsas tappa dem, återvänder igen och väl innanför dörren bryter de snart alla mellanmänskliga anständighetsregler som finns. Deras offer ber till slut om att få dö. Den filmen har Linn, huvudperson i Liselott Willéns roman Eldsmärket, sett minst fem gånger. Linn och hennes vänner, arroganta och slagfärdiga stockholmska tjugoåringar börjar "lajva" i gymnasiet, som gycklare i Tolkien-inspirerade veckoslutspel ute i skogen. När de tröttnat på det föreslår den mest drivande av dem, Carl, att de ska börja lajva på stan istället, maskerade som "sig själva"; iscensätta ett slags sociala provokationer. För att se var gränserna går, som han säger.

När de börjar är alla entusiastiska, de utmanar både sig själva och "publiken", men efter sex ganska obehagliga experiment, på gatan, på Ålandsfärjan, på olika nattklubbar och krogar, är en främmande människa ihjälslagen, flera misshandlade, den till synes starkaste tjejen, Mia, har tagit en överdos och de har alla sett saker hos varann som de verkligen inte velat se. Gänget skingras.

 

    Utan tvekan en intressant idé, i tiden. Jag vill förstå det onda, säger Carl, och det vill ju de flesta. Men Liselott Willén, som i sin debutroman, den psykologiska thrillern Sten för sten (2001), pusslade ihop en komplicerad intrig just kring dolda irrationella krafter i vanliga människor, lyckas inte riktigt här. Det hela blir mer av förbryllande konstruktion, än så hemskt, tragiskt och sedelärande som man förstår att det är tänkt att vara. Kanske är det helt enkelt för många personer inblandade, för många problematiska bakgrunder som måste rekapituleras, för mycket övergrepp och sorger och bestialitet i det förflutna som laddar ur dramerna i nuet. De farliga lekarna, som spårar ur, känns inte farliga.

 

    Men det kan också vara så att det är just denna avsaknad av adekvata känslor som författaren vill peka på. Det är ju oftast Linn som för ordet, den duperande Linn, som är så bra på att förställa sig, ljuga och vara "den andra Linn". Hon bär på många "mörka hemligheter" som hon faktiskt förlorar på att avslöja.

Är det de kallaste falskspelarna som vinner? De känslolösa? Willén har nog många böcker kvar att skriva i det ämnet.

Pia Bergström
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet