ÅSIKT

Kapitalism och mänskliga rester

CLAES WAHLIN om Stridszonen på Dramaten

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ROGER STENBERG
Elin Klinga och Johan Ahlstedt i "Stridszonen".

Den franske författaren Michel Houellebecq har med sina romaner

visat att genren än förmår presentera en drabbande civilisationskritik.

Kritiken går förvisso att referera i kategorier av den ekonomiska liberalismens utvidgande till att också omfatta sexualiteten, men mycket av det som gör Houellebecq intressant är tonläget.

Berättarrösten lånar av antropologens vetenskapliga fallbeskrivningar, men mot en klangbotten av ett mer personligt, uppgivet öde. Det är som om den drabbats av den antropologsjuka som brukar kallas go native, fast utan några som helst kulturella eller personliga vinster.

En överföring till scenen av denna röst saknar inte svårigheter, vilket märks redan vid en läsning av dansken Jens

Albinus dramatisering. Utifrån framför allt debutromanen Konkurrens till döds skildras några datakonsulters taffliga tillvaro på kontoret i Paris samt den kursverksamhet de utses att bedriva på franska landsbygden.

Michel ( Johan Ahlstedt) är pjäsens ena del av romanens röst, den andra delen suffleras som voice over i högtalare. Michel är den livströtte, cyniske mannen som förvisso med framgång konkurrerat i den ekonomiska zonen, men lyckats mindre bra i den sexuella zonen. Raphaël ( Fredrik Hiller) har över huvud inte lyckats i den senare, vilket med Houellebecqs logik leder till utrotning av exemplaret.

På Dramatens Elverket regisserar Olof Lindqvist, som har flera utmärkta uppsättningar i Göteborg bakom sig. Romanernas cyniska avfärdande av alla de individer som inte hängt med i den nya kommunikativa likriktningen försöker Lindqvist översätta så att publiken har att antingen skratta åt eller lida med de karikatyrer av både it-folk och lantisar som uppträder i de korta scenerna: ju högre skratt, desto större skuld.

Dessvärre hamnar civilisationskritiken i skymundan av alla de ofta välspelade groteskerier som framför allt Mats Flink och Elin Klinga bjuder. Johan Ahlstedts häpnadsväckande pricksäkra Michel blir en alltför svag motpol till vad som lätt uppfattas som ren buskis. Flera scener närmar sig Houellebecqs likriktade värld och platta mellanmänskliga relationer, men de når inte fram. Vad som kunde ha blivit ett slags modern Woyzeck strandar på kritikens rev.

Teater

Claes Wahlin