ÅSIKT

Och sedan ska vi ju ändå dö...

JOHN PETER NILSSON ser Bas Jan Ader

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Bas Jan Ader: "Broken fall (organic)".

Den holländske konstnären Bas Jan Ader försvann spårlöst under en enmanssegling på Atlanten 1975. Han blev 33 år gammal och blev ganska snabbt en av många bortglömda konstnärer som dog alldeles för tidigt.

Men allt efter hand under 80- och 90-talen började konsthistoriker och konstnärs-kollegor återkomma till hans verk. Hans filmer och fotografier var föregångare till framför allt 90-talets intresse för dokumentärt material.

Som första institution i Sverige visar nu Index en soloutställning med Ader. Två av verken är dessutom tillkomna i Sverige under 70-talets början. Annars ligger tonvikten på verk från Kalifornien där han var bosatt från 1963 fram till sin död.

När jag nu ser hans verk kommer jag omedelbart att tänka på Bruce Naumans filmer från ungefär samma tid. Liksom Ader arbetade Nauman då med självbiografiskt material. Genom ibland skrattretande filmer undersökte Nauman hur den mänskliga kroppen och dess skala förhåller sig till omgivningen.

Ader är också självironisk. Och han sätter sig själv i centrum och använder sig av kroppsliga uttryck. Men till skillnad mot Nauman anar jag en sorg i Aders verk förenad med ett slags lakonisk humor.

I en film hänger han i ett träd som en fladdermus för att till sist tappa greppet och faller i en liten å. I en diabildsdiptyk ser vi honom lakoniskt stående inne i en skog och nästan sammanfalla med trädstammarna.

Det låter banalt. Men verken ger upphov till starka emotionella associationer. Han påpekar melankoliskt att den lilla bräckliga människan inte alltid räcker till i den stora världen. Drömmarna står inte alltid i relation till verkligheten. Och sedan ska vi ju ändå dö ...

Konst

John Peter Nilsson