Aftonbladet
Dagens namn: Tore, Tor
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Är det bara "våra" liv som har något värde?

John Pilger om kriget

Den irakiske soldaten dödades i en eldstrid med amerikanska trupper i centrala Irak.   Den irakiske soldaten dödades i en eldstrid med amerikanska trupper i centrala Irak.

Vi börjar nu se de förbjudna sanningarna om invasionen av Irak. En man omfamnar liket av sin lilla dotter; de är båda genomdränkta av hennes blod. En svartklädd kvinna springer efter en stridsvagn med utsträckta armar; alla sju medlemmarna av hennes familj är döda. En amerikansk marinsoldat mördar en kvinna för att hon råkar stå bredvid en man i uniform. "Jag är ledsen", säger han, "men bruden kom i vägen."

Att svepa in detta i ett hölje av anständighet har inte varit lätt för Bush och Blair. Miljoner människor vet nu alltför mycket; brottet är endast alltför uppenbart. Tam Dalyell, labourledamot av parlamentet sedan 41 år tillbaka, säger att premiärministern är en krigsförbrytare och att han bör skickas till Haag. Han menar allvar, eftersom prima facie-bevisen mot Blair och Bush är otvetydiga.

1946 förkastade Nürnbergtribunalen tyska argument om "nödvändigheten" av förebyggande angrepp mot grannländerna. "Att starta ett angreppskrig", konstaterade tribunalen i sin dom, "är inte bara ett internationellt brott; det är det största av alla internationella brott och skiljer sig från andra krigsförbrytelser endast genom att det i sig självt innesluter krigets alla ackumulerade fasor."

Den palestinska författaren Ghada Karmi tillägger att "en djupgående och omedveten rasism genomsyrar varje aspekt av västvärldens politik gentemot Irak". Det är denna rasism, säger hon, som cyniskt har upphöjt Saddam Hussein från att vara "en futtig lokal hövding, om än brutal och skoningslös, stöpt i samma form som många av sina föregångare, [till att bli en figur] som demoniserats bortom allt förnuft".

    Som den brittiske kolonialministern Winston Churchill såg det var irakierna, liksom alla araber, "niggrer" som man kunde använda giftgas mot. De var icke-människor, är så än i dag. Mördandet av omkring 80 bybor nära Bagdad förra torsdagen, och dödandet av barn på marknadsplatser och av "tjejerna som kommer i vägen", skulle ske i industriell omfattning nu om det inte vore för de miljontals människor som demonstrerat i London och andra huvudstäder och de unga människor som strejkat från skolundervisningen; de har räddat ett oräkneligt antal människors liv.

På samma sätt som den amerikanska invasionen av Vietnam drevs av rasism, som innebar att "gulingar" kunde dödas ostraffat, är också det nu pågående övergreppet mot Irak stöpt i samma form. Om du tvivlar på det, vänd på nyheterna och granska de dubbla måttstockarna. Föreställ dig att det står irakiska stridsvagnar i Sverige och att irakiska styrkor belägrar Göteborg. Absurt? Ja, det skulle inte hända här. Men den brittiska militären gör detta mot Basra, en stad av jämförbar storlek, och den avfyrar granater och släpper klusterbomber mot en befolkning som till 40 procent består av barn. Dessutom förvägras de hårt drabbade invånarna i Basra och Umm Qasr vatten av de brittiska trupper som har kontrollerat städerna i en vecka. Inte undra på att Blair är rasande på tv-kanalen al-Jazira, som har avslöjat denna sanning och det lögnaktiga påståendet att befolkningen i Basra gjorde uppror för att bli befriade.

 

Sedan den 11 september 2001 har "vår" propaganda och dess outtalade rasism krävt en djupgående förvrängning av förnuft och moral. Irakierna kämpar inte som lejon för att försvara sitt hemland. De är "fega" och undermänskliga eftersom de genomför överraskningsräder mot en oerhört mäktig invasionsarmé - som om de hade något annat val. Detta förringande av deras mod och ignorerande av deras mänsklighet, liksom ignorerandet av tusentals afghaner som nyligen bombades ihjäl i dammiga byar, ställer oss inför en moralisk fråga av samma dimension som den västerländska reaktionen på det största terrordådet i historien, den uppsåtliga kärnvapenbombningen av Japan. Har vi gjort framsteg? Är det fortfarande så 2003 att det bara är "våra" liv som har något värde?

Dessa brittisk-amerikanska invasioner av svaga och i stort sett försvarslösa nationer syftar till att visa vad det är för slags värld som Amerika planerar att dominera genom våldsmakt, en värld där det görs åtskillnad mellan värdiga och ovärdiga offer och där amerikanska militärbaser upprättas vid inkörsportarna till alla de stora reserverna av fossila bränslen i världen. Det finns nu en lista. Om den israeliska regimen får som den vill står Iran näst på tur; och Kuba, Libyen och Syrien och till och med Kina bör vara på sin vakt. Nordkorea är kanske inte en omedelbar amerikansk måltavla, eftersom dess hot om kärnvapenkrig har varit verkningsfullt. Ironiskt nog hade den nu pågående invasionen förmodligen inte ägt rum om Irak hade haft kvar sina kärnvapen. Det är lärdomen för alla regeringar som är på kant med Bush och Blair: skaffa er kärnvapen snabbt.

 

Den mest förbjudna sanningen är att denna bevisligen militaristiska brittiska regering, och den våldsamma supermakt den tjänar, utgör de verkliga hoten mot vår säkerhet. Den mest belysande bland alla de otaliga opinionsundersökningar som publicerats på sistone var den som tidskriften Time genomförde bland en kvarts miljon människor runtom i Europa. Frågan löd: "Vilket land utgör det största hotet mot världsfreden år 2003?" Läsarna ombads kryssa för ett av tre möjliga val: Irak, Nordkorea och Förenta staterna. Irak betraktades som farligast av 8 procent, Nordkorea av 9 procent. Inte mindre än 83 procent röstade på Förenta staterna. Och Storbritannien uppfattas numera, av större delen av mänskligheten, som blott ett dödligt bihang till USA.

Endast framgångsrik propaganda, och korrumperad journalistik, kommer att förhindra oss från att förstå denna och andra sanningar. Rupert Murdoch har varit beundransvärt uppriktig. Han hyllade Bush och Blair som "hjältar", och sade: "Det kommer att bli oavsiktliga skadeverkningar i Irak. Och om man verkligen vill uttrycka sig brutalt är det bäst att vi får det gjort nu." Var och en av hans 175 tidningar för fram detta illvilliga budskap, mer eller mindre, precis som hans amerikanska tv-kanal. De 80 byborna som bombades ihjäl förra torsdagen är bevis på den brådskande angelägenhet han beskriver; andra offer väntar i andra länder.

 

De journalister som uppfattar sig som hedervärda sanningssägare måste göra svåra val nu: inte olikt valet som gjordes av de tre soldater, två britter och en amerikan, som kommer att ställas inför krigsrätt därför att de utövade sin rätt, som fastställdes av domarna i Nürnberg, att vägra delta i ett kriminellt krig som dödar civila.

Journalister som inte är "inbäddade", som upprörs av den slags propaganda som till och med ödelägger vårt språk, och som, med den framstående korrespondenten James Camerons formulering, "skriver det första utkastet till historien", måste nu visa ett liknande mod. Den modige Terry Loyd, ITN-journalisten som dödades av "koalitionen" i Basra, demonstrerade detta. Hoten är nu inte ens subtila, till exempel följande uttalande av den brittiske försvarsministern Geoffrey Hoon:

"Ett av skälen till att ha journalister [inbäddade]", sade Hoon, "är att förhindra just den slags tragedi som drabbade ett nyhets-

team från ITN " eftersom [Terry Loyd] inte var del av en militär organisation. Och under sådana omständigheter kan vi inte se efter alla de där journalisterna " Att journalister åtnjuter skydd från våra väpnade styrkor är således bra både för journalistiken och för människor som tittar på nyheterna."

 

Likt en maffiaboss som förklarar fördelarna med att betala maffian för beskydd säger Hoon att antingen gör ni som ni blir tillsagda eller så får ni ta konsekvenserna. Ja, Donald Rumsfeld, Hoons överordnade i Washington, citerar ofta Al Capone, den berömda Chicagogangstern. Hans favoritcitat: "Man får mer med ett vänligt ord och en pistol än med bara ett vänligt ord."

    Hur förhåller vi oss till detta hot som riktas mot oss alla? Svaret ligger, tror jag, i insikten om hur stor vår egen makt är. Patrick Tyler skrev klokt i New York Times häromdagen om att Amerika nu ställs inför en "ihärdig ny motståndare" - allmänheten. Han säger att vi håller på att få en ny bipolär värld med två nya supermakter: Bush/Blair-gänget på ena sidan, och på den andra världsopinionen, en genuint folklig kraft som till slut har vaknat och vars medvetenhet ökar dagligen. Var det inte poeten Shelley som, i en tid som liknade vår, uppmanade oss att "resa oss som lejon efter sömn".

John Pilger , Översättning: Tor Wennerberg
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet