ÅSIKT

Bakom masken - en ny mask

Magnus William-Olsson om en frisk och läsbar nyöversättning

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: JOHAN LJUNGSTRÖM
Anna Björk som Antigone och, t v, Philip Zandén som Kreon i den uppsättning, med den nya översättningen, som just nu spelas på Dramaten.

"Sök ej att behärska allt / ty det välde som du vunnit följde dig ej livet ut." Kreons sista replik till den bländade och förgjorde kung Oidipus i Sofokles drama med samma namn handlar om att osäkerheten är människans lott, eftersom ödet alltid är ovisst och när som helst kan vända vinst i nederlag. Denna konflikt mellan de timligt mänskliga och de evigt gudomliga ordningarna är en av den grekiska tragedins huvudsaker. Gång efter annan glömmer människan sin plats och söker sin natur i begärens falska spegel.

En tid senare, i tragedin Antigone, står samme Kreon i samma Thebe, lika utblottad och drabbad som nyligen kung Oidipus och önskar sig på samma vis döden. Hans systerbarn, hans son och fru är alla döda. Och allt (åtminstone nästan allt) tycks vara Kreons eget fel. Högmodet har ånyo besegrat förnuftet. Och gudarna har straffat den brottslige.

Man kan tycka att en man med Kreons erfarenhet borde ha besinnat sig. Men den tidigare Kreon är i själva verket yngre än den senare. Sofokles gjorde nämligen en Star Wars och skrev episod två före episod ett. Antigone kom minst tolv år före Kung Oidipus och det tredje dramat ifrån samma saga, Oidipus i Kolonos, skrev Sofokles som en mycket gammal man, i nittioårsåldern. Den Kreon som i slutet av det yngre dramat så vist talar till Oidipus, vänder sig därmed också till sig själv i den redan behandlade framtiden.

Sofokles Antigone har ofta tolkats som ett drama där personlig övertygelse står mot makten, där moral står mot lag. Oidipus dotter Antigone begraver sin bror Polyneikes lik som hennes morbror Kreon beslutat lämna åt fåglar och hundar att skända. Hon döms själv till att begravas levande för detta brott, men folket står på hennes sida. Till slut klipper ödet till så att gudarnas ordning återupprättas. Tyrannen blir varse sin dårskap, men för sent förstås. Som teater ger en sådan tolkning rika möjligheter. Men läst som litteratur tycks det mig som om Sofokles gjort Kreon till en långt intressantare gestalt än Antigone.

Ta bara det brott han begår. Siaren Teiresias påpekar i sin upptuktelse av Kreon att hans brott är dubbelt. Han har underlåtit att vederbörligen begrava en död och istället begravt en levande! I den mån brottets art säger något om brottslingens karaktär kan man ana att Sofokles kände igen sig. Detta spel mellan att dölja och att uppenbara, som i så hög grad präglar den antika grekiska kulturen, är Sofokles stora intresse som författare. I Antigone går ideligen dunkla religiösa och mytiska ordningar i dagen, inte minst i de starkt poetiska, nästan pindariska, körpartierna. Och i Kung Oidipus excellerar Sofokles, såväl psykologiskt som berättartekniskt, i den betydligt ovanligare konsten att dölja det uppenbara. Dess verkan ligger ju i att publiken blir vittne till hur huvudpersonen förstår vad alla andra vet.

Antigone föreligger nu i ny översättning av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson. Det är en tolkning som siktar dels till en nusvensk diktion och dels till att förvalta det musikaliska i Sofokles text. Den förra ambitionen landar i klar syntax och modernt talspråk. Den senare i en versteknisk orenhet som prioriterar faktisk klang framför trohet mot schemat. Jan Stolpes lediga stil, vunnen inte minst genom arbetet med Montaigne och Platon, har i förening med Lars-Håkan Svenssons poetiska öra givit oss en ojämförligt frisk och läsbar Sofokles.

Antigone är en pjäs som genom sin tematisering av civilt motstånd och förhållandet mellan demokrati och tyranni har stark politisk aktualitet. Men den låter sig också förstås som en uppgörelse med manlighetens rigida villkor. Jag kan inte låta bli att läsa porträttet av Kreon som en medelålders mans självuppgörelse. Sofokles, som skrivit flera intressanta kvinnoporträtt och som själv skall ha spelat kvinnoroller, klär - inte minst i dialogerna Kreon/Haimon och Kreon/Teiresias - av de manliga fantasierna om kontroll av kroppen och kvinnan, ryktet och blicken. Men det är också författaren han skriver om. Tyrannen och skalden reser ju liknande anspråk på att behärska sina välden. Och när sonen Haimon syrligt anmärker "den som tror att bara han är insiktsfull / och talar väl och är exceptionellt alert / är ofta tom inuti när han skärskådas", så är det fler uppburna författare än Sofokles själv som har skäl höra upp.

Antigone (uruppförd år 442 f.Kr) blev en lysande succé och Sofokles bekläddes med olika ärebetygelser och uppdrag. Kanske kan man också läsa det som att det är författaren till Kung Oidipus som i Kreons gestalt talar till och om författaren till Antigone i slutet av det förra dramat. Ingen av de stora tragöderna gestaltar människan så psykologiskt och socialt komplext som han. Det uppenbarade döljer, det dolda uppenbarar. Bakom masken skymtar ännu en mask. Jag tänker mig att den som kan skriva på det viset ständigt måste besinna insikten om kontrollens omöjlighet och om att inget välde består. Lyssna till dig själv, där inne bor en annan!

Dramatik

Magnus William-Olsson