ÅSIKT

Giftig njutning

Pia Bergström om Smäck att läsa - och lära av

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: KATHARINA BEHLING
Jenny Erpenbeck.

Giftig njutning

Den tyska författaren och dramatikern Jenny Erpenbecks första roman, den korta och täta Historien om det gamla barnet (sv. 2001) överraskade, både med sin säkra, något omständliga stil och sitt motbjudande tema: en ung kvinnas starka trängtan inte till självständighet utan till underordning. I flera av de tio udda berättelserna i samlingen Smäck finns ett eko av detta "gamla barn". I "älskarinnans" blundande tro på att hustrun inget vet i ett stycke passande nog betitlat I halvskuggan inuti min skalle. I den polska gästarbeterskans drömska acceptans av de slavlika villkoren på fiskrenseriet i Islandet. Och i Atropa bella-donna, där en tonårsflicka under en tältsemester upptäcker att hon älskar pojken hon praktiskt taget växte upp med (mammas bästa väninnas son), vilket hon desperat och närmast hundlikt döljer. Hemlighållandet leder till allt värre plågor, inklusive självhatets giftiga njutning när hon tvingas umgås med hans på alla sätt underbara flickvän.

Erpenbeck berättar inte på det smått ironiska, underförstådda, anglosaxiska sättet vi är mest vana vid. Hon vänder orden, hon vänder perspektiven och griper ofta efter absurda språkliga lösningar, vilket ibland kan kännas onödigt sökt (originalitet till varje pris) men oftast häpnadsväckande bra.

Översättaren Ulrika Wallenström förtjänar en särskild eloge. Det absurda är en svårfångad kategori. Erpenbeck har en alldeles egen röst där just desperationen ingår som verkningsmedel, antingen för att öka det emotionella trycket eller för att uttrycka författarens fasa inför världens sönderfallande "smäck". I den korta Tutta på eller sticka, där jaget besöker ett hus på landet som tillhört farmodern, barndomens dementa drottning - med trasiga fönsterrutor och en stum telefonapparat i en dammig låda i källaren - kommer man mycket nära den desperationen.

Sådana läsare som själva vill börja skriva, som söker språk som inte bara låter som litteratur kan lära mycket av den här tunna volymen. Smäck är ju faktiskt förutsättningen för både nya hus och nya språk. Ingen skriver längre på stentavlor.

Berättelser

Pia Bergström

ARTIKELN HANDLAR OM