ÅSIKT

Kuba... så skulle det ju inte bli?

Eduardo Galeano om revolutionens fiasko och sveket mot socialismen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Fidel Castro

Den senaste tidens våg av fängslanden och avrättningar på Kuba är mycket goda nyheter för den universella supermakten, som fortfarande är besatt av tanken på att avlägsna denna ihärdiga törntagg från sin tass. Men däremot är det mycket dåliga och sorgliga nyheter för dem av oss som beundrade detta lilla lands tapperhet, och förmåga till storhet, men som också anser att frihet och rättvisa hör ihop eller så finns de inte alls.

Detta är en tid av mycket dåliga nyheter: som om den gemena slakten i Irak inte vore nog begår nu den kubanska regeringen handlingar som, med den uruguayiske författaren Carlos Quijanos ord, "syndar mot hoppet".

Rosa Luxemburg, som gav sitt liv för den socialistiska revolutionen, var inte överens med Lenin när det gällde projektet för ett nytt samhälle. Hon skrev profetiska ord om det som hon inte tyckte om. Hon mördades i Tyskland för åttiofem år sedan, men hon har fortfarande rätt: "Frihet blott för regeringens anhängare, blott för medlemmarna av ett parti, oavsett hur många de är, är inte frihet. Frihet är alltid frihet för dem som tänker annorlunda." Och: "Utan allmänna val, utan pressfrihet och obegränsad församlingsfrihet, utan tävlan mellan fria åsikter stagnerar och förtvinar livet i alla offentliga institutioner och byråkratin blir det enda aktiva elementet."

Under nittonhundratalet, och vad vi hittills sett av tjugohundratalet, har vi upplevt ett dubbelt förräderi mot socialismen: förkastandet av socialdemokratins principer, som har nått sin höjdpunkt med sergeant Tony Blair, och katastrofen med de kommunistiska staterna som omvandlades till polisstater. Många av dessa slocknade helt enkelt ut, smärtfritt och ärelöst, och deras recyclade byråkrater tjänar nu de nya herrarna med patetisk entusiasm.

Den kubanska revolutionen var född att bli annorlunda. Under ständiga angrepp från imperiet i norr överlevde den på det sätt den kunde och inte på det sätt den önskade. Detta modiga och generösa folk gjorde stora uppoffringar för att hålla sig upprätt i en värld så full av underdånighet. Men år efter år av svåra prövningar ledde till att revolutionen började förlora den spontanitet och friskhet som präglade den i början. Jag säger detta med sorg. Kuba gör ont.

Jag har inget dåligt samvete som hindrar mig från att upprepa vad jag tidigare sagt både i och utanför Kuba: jag tror inte och har aldrig trott på någon enpartidemokrati (inte heller i Förenta staterna, där det finns ett enda parti utklätt till två), och jag anser inte heller att statens allmakt bör vara svaret på marknadens allmakt.

De långa fängelsedomarna kan bara leda till fel resultat. De får till följd att vissa grupper som verkade öppet från James Casons hus, representanten för Bushs intressen i Havanna, förvandlas till martyrer för yttrandefriheten.

Genom att agera som om dessa grupper utgjorde ett allvarligt hot har kubanska myndigheter betygat dem sin vördnad och skänkt dem den prestige som ord får när de blir förbjudna.

Denna "demokratiska opposition" har inget att göra med de ärliga kubanernas verkliga förhoppningar. Om revolutionen inte hade gjort dem den tjänsten att förtrycka dem, och om Kuba hade haft fullständig press- och åsiktsfrihet, så skulle dessa låtsasdissidenter avslöjas och få det straff de förtjänar, ensamhetens straff, för sin ökända nostalgi för den koloniala perioden i ett land som valde den nationella värdighetens väg.

Förenta staterna, denna outtröttliga fabrik för tillverkning av världens diktatorer, har inte den moraliska auktoritet som krävs för att ge lektioner i demokrati åt någon. President Bush skulle däremot kunna ge lektioner i dödsstraff, som han under sin tid som guvernör i Texas slogs för genom att underteckna 152 dödsdomar.

Men behöver verkliga revolutioner, sådana som genomförs underifrån så som den kubanska, lära sig dåliga vanor av de fiender de kämpar mot? Det finns ingenting som rättfärdigar dödsstraff.

Kommer Kuba att bli nästa villebråd för president Bushs statsjaktlag? Det antydde presidentens bror Jeb, guvernör i Florida, när han sade: "Nu måste vi ta en titt på vårt närområde." I spansk tv utslungade exilkubanskan Zoe Valdes sitt krav på "bombning av diktatorn". Försvarsministern, eller snarare angreppsministern, Rumsfeld klargjorde frågan om huruvida Kuba stod näst i tur på listan: "Nej, inte för tillfället."

Det verkar som om faro- och skuldmätarna, de instrument som används för att välja ut Washingtons nästa offer, pekar mot Syrien i stället. Vem vet? För tillfället, som Rumsfeld säger.

Jag tror på människors okränkbara rätt till självbestämmande överallt och vid varje tidpunkt.

Och jag har protesterat varje gång som denna rätt kränkts i socialismens namn, med högljutt bifall från en stor del av vänstern - till exempel när sovjetiska stridsvagnar rullade in i Prag 1968, eller när sovjetiska trupper invaderade Afghanistan i slutet av 1979.

På Kuba syns tecknen på dekadensen i den modell för centraliserad makt som gör lydnad mot ovanifrån kommande order till en revolutionär dygd.

Den ekonomiska blockaden, och tusen andra former av aggression, blockerar utvecklingen av demokrati på Kuba, underblåser militariseringen av makten, och tillhandahåller alibin för byråkratisk rigiditet. Den senaste tidens händelser visar att det är svårare än någonsin att öppna en stad som stängdes därför att den var tvungen att försvara sig. Men de visar också att en demokratisk öppning är oundviklig - nu mer än någonsin. Revolutionen, som lyckades överleva tio amerikanska presidenters och tjugo CIA-chefers vrede, behöver den energi som kommer ur delaktighet och mångfald för att kunna möta de svåra tider som säkerligen väntar.

Det måste

vara kubanerna och kubanerna ensamma, utan någon inblandning utifrån, som skapar en demokrati åt sig själva och erövrar de friheter de saknar, inom den revolution de en gång genomförde - den mest djupgående och mest solidariska jag känner till.

Eduardo Galeano