Aftonbladet
Dagens namn: Cecilia, Sissela
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Skamligt, Persson!

MARGARETA NORLIN om en regering som trampar på dem som redan ligger

Nu har Kommunal gått ut i strejk. En stor folkopinion stöder dem. Det borde i själva verket ha gjorts långt tidigare.

En av Kommunals största grupper är undersköterskorna. De bär upp mycket av allt det vi kallar "vård och omsorg". De är skandalöst underbetalda. Särskilt i förhållande till den insats de gjort under nedskärningsåren. Många undersköterskor berättar för mig hur de numera ofta hoppar över raster och luncher. På vissa håll är det regel.

Detta gör de i solidaritet med patienterna, i solidaritet med sina arbetskamrater, i solidaritet med den offentliga sektorn och i solidaritet med de krav deras regering har ställt på dem under svåra ekonomiska år. Trots att de som få andra yrkesgrupper har drabbats av de nedskärningar regeringen genomfört under det folkfientliga 90-talet.

Kommunals medlemmar har ett massivt stöd för sina krav. Men vad säger landets statsminister?

"Om vi hade lyckats hålla sjuktalen nere och om arbetslivet fungerat väl, ja då hade vi haft tiotals miljarder kronor för att förbättra den offentliga sektorn."

    Vad innebär detta uttalande i klartext? 1. Det finns inga pengar för Kommunals krav. 2. Det är de långtidssjukskrivnas fel.

Vilken enastående cynism. Vilket skamligt skuldbeläggande av dem som drabbats av statsministerns egen politik.

Att sjukskrivningstalen har ökat är närmast en självklar konsekvens av den hårda nedskärningspolitik som har bedrivits. Att arbetsplatserna i landsting och kommuner inte "fungerar väl", som statsministern säger, beror ju på att hans egen regering under ett stort antal år har tagit pengar från den offentliga sektorn och i stället ordnat skattelättnader för mer välbeställda delar av samhället.

 

I varje valrörelse har basunerats ut att man vill ge tillskott till landsting och kommuner. Men i själva verket har regeringen tagit tillbaka med den ena handen vad den har givit med den andra i form av nya pålagor och uppdrag, änd-ringar i skattesystemet eller nedskärningar av bidrag.

Neddragningarna från landstingssektorn uppgick till exempel under åren 1993 till 2000 till 39,3 miljarder kronor. Om man räknar bort de tillskott som så ofta basunerats ut blir nettoresultatet likväl att landstingens minus blev 20,9 miljarder kronor! (Landstingens ekonomi december 2000.) I år är första gången som regeringens besparingar och bidrag går jämnt upp. Nästa år skulle bli det första året på plus! Nu ser det ut som det inte kommer att bli så heller.

Att kvinnor - för det är medelålders kvinnor vi talar om i hög utsträckning - inom landsting och kommuner är så sjuka beror på att de under många, många år har gjort flera människors arbete och därmed sett till att samhället hjälpligt har fungerat. Att nu som statsministern skuldbelägga dessa fruktansvärt plikttrogna yrkesgrupper är så omoraliskt att man tappar andan.

I 32 djupintervjuer med kommunalanställda långtidssjukskrivna visar forskarna Ulla-Britt Eriksson och Bengt Starrin i boken Utbränd och emotionellt utmärglad (Studentlitteratur) hur dessa personer lever. En kvinna sitter inomhus med släckta lampor och orkar inte ens gå och handla. En annan tar en halv dag på sig för att orka gå till köket och hämta en kopp kaffe. En tredje kan inte sluta gråta. En fjärde anser att livet är slut och "man kunde lika gärna försvinna". De flesta av dessa personer var sådana som ville göra sitt allra bästa, betraktade som klippor på sina arbetsplatser, eldsjälar osv. (De känner mycket riktigt skuld över att de är sjuka.)

 

    Att nu som statsministern misstänkliggöra dessa människor och påstå att det är deras fel att kommunalare inte kan få sina rimliga löneförhöjningar, visar på att Sverige i dag har lämnat alla tankar på ett solidariskt samhälle bakom sig. Under 90-talet har klyftan mellan lågavlönade och högavlönade oavbrutet vidgats. Sverige ligger på tredje plats i världsstatistiken efter USA och Storbritannien när det gäller att öka inkomstskillnader.

 

Men det går faktiskt även på 2000-talet att föra en klassisk socialdemokratisk ekonomisk politik och underbalansera budgeten i tider av arbetslöshet. Det gör ju i dag både Tyskland och Frankrike. Det som saknas är viljan. Men det verkar som om den svenska regeringen vore mer inriktad på att trampa på dem som redan ligger, i en mobbningsattityd som ger obehagliga associationer: det är offren som skuldbeläggs.

Regeringen berömmer sig vanligen av att betrakta alla reformer och förslag ur jämställdhetssynvinkel. Den har till och med en minister som har särskilt ansvar för att så sker. Kanske Margareta Winberg och Göran Persson kan berätta för mig vilken jämställdhetsaspekten är av neddragningarna i kommuner och landsting under 1990-talet? Vilken är jämställdhetsaspekten av att nu låta de sjukskrivna bära ansvaret och kostnaderna för den dåliga arbetsmiljön i kommuner och landsting?

Och vilken typ av människouppfattning ligger bakom impulsen att skylla på de svagaste i samhället?

Margareta Norlin
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet