ÅSIKT

... och varför jublas det i Paris?

MARGARETA NORLIN om operahausse på fem scener

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: SCANPIX
Hugues Gall, konstnärlig ledare för Opéra Bastille.

Hur väcker man intresse för opera? Hur skapas förnyelse? Kanske kan man lära av Paris. Här var operakonsten så gott som uträknad i början av 70-talet, och krav restes på att ärorika Palais Garnier skulle bli museum eftersom ingen gick på föreställningarna. I dag är Paris i stället en av världens huvudstäder vad gäller opera med 9 505 platser vid fem scener: Palais Garnier, Opéra Bastille, Chatelet, Théâtre des Champs-Élysées och Opéra-Comique.

Det började med att Pompidou ökade anslagen och utnämnde Rolf Liebermann till ansvarig 1979. Tio år senare hade publikintresset vuxit så pass att Paris lät bygga en ny opera till minnet av franska revolutionen, Opéra Bastille, med uppgift att skapa en ny fransk musikteater med yngre och mer socialt blandad publik. Det kan man kalla djärvt.

Först när Hugues Gall från Genève utnämndes till konstnärlig ledare 1995 tog det riktig fart. Han brann för att skapa ny opera med djärva nytolkningar, en opera där föreställningen är det viktiga - inte divorna. Och han har lyckats: förra året passerade antalet åskådare 900 000! Medelåldern har sjunkit med tio år, och även om inte förorternas arbetare har störtat in så är publiken i dag betydligt brokigare än förr. Priserna är humana i jämförelse med andra världsoperor, mellan 7 och 109 euro.

Galls högra hand, Luc Allaire, berättar för mig att man satsar på ett aktivt publikarbete gentemot ungdomar (upp till 25 år), som erbjuds fem föreställningar för 75 euro. 14 000 biljetter per år är reserverade för ungdomar. Däremot anpassar man inte alls repertoaren, understryker Allaire, man gör bara så bra föreställningar som möjligt.

Det räcker långt, tycker jag som litet slumpmässigt hamnat på La Chauve-souris, Den skalliga musen - som visade sig vara det gamla sömnpillret Läderlappen av Strauss. Inkarnationen av inkrökt småborgerlig story, ej uppsatt i Paris sedan tyska ockupationen. Jag bävade.

Ouvertyren startade: ned från taket damp sju fladdermusklädda ungdomar i bungyjumps. Jag satte mig käpprakt upp. Hela föreställningen var en briljant nytolkning av Coline Serreau - dramatiker, filmregissör, kompositör och akrobat. Med lidelsefullt antinazistisk och antihedonistisk tendens, där prins Orlowsky som hyllar champagne och fest som livets mening kommer instapplande som dödssjuk hängande vid ett droppställ, och där penningaristokratin skildras som kriminell. I fängelsescenen sitter de och tvättar pengar, och publiken häcklas av en ståuppkomiker. Den konservativa delen av publiken (2 703 platser totalt) buade högljutt, vi andra jublade. Koreografiskt, musikaliskt och scenografiskt var det en glädjechock.

Puccinis Turandot i regi av Francesca Zambello var en liknande kick. Hur ofta gråter man på opera? Historien är rejält osympatisk, men när unga koreanskan Hei-Kyung Hong sjöng slaven Lius aria om hopplös kärlek i ett bejublat inhopp dallrade luften. Zambello bröt också ironiskt den annars svulstiga finalen genom att låta runt 50 sångare framföra den i kycklinggula pyjamasar "

Och nu senast Perelá, en nyskriven opera av franska musikgeniet Pascal Dusapin, efter en italiensk futuristroman. Hela det unga musikavantgardet bröt ut i ovationer på premiären. En musikaliskt säregen upplevelse, med röster som pressats långt utöver det normala i nästan sciencefictionbetonad kvalitet, och med dekor som tagen ur Stjärnornas krig. (Regi Peter Mussbach, nu ledare för Staats-oper i Berlin.)

Luc Allaire försäkrar mig att allt detta är typiskt för Hugues Gall. Varje år en nyskriven fransk opera. Och unga sångare får sin chans: Gall har öra för nya talanger - innan de blir kändisar och kräver stjärngager. Bastille har 20 operor på repertoaren, varav 7 nya varje år. Han är skicklig på att hitta glömda verk och han väljer regissörer okonventionellt. Inte undra på att beläggningen är 96 procent och att subventionsdelen minskar. Just nu ligger det statliga bidraget på 59 procent av intäkterna.

Hugues Gall har själv sagt: "Operan uppfanns för fyra sekel sedan. Den har behov av vårt samhälle för att kunna fly ur sin drömvärld och sitt klingande universum. Den är ett multimediespektakel i likhet med musikalen. Jag föredrar att vara äventyrlig i val av repertoar och intressera mig mindre för berömda sångare."

Man kan inte säga annat än amen.

Margareta Norlin

ARTIKELN HANDLAR OM