ÅSIKT

Glory glory, Laurie

CLAES WAHLIN om lyckan enligt Laurie Anderson

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: DAVID BAZEMORE
Den amerikanska låtskrivaren, sångaren, poeten och multimediaartisten Laurie Anderson gästar Stadsteatern i Stockholm med föreställningen "Happiness".

Att Laurie Anderson har fått epitetet performancekonstnär beror nog på att det inte finns något annat begrepp som kommer i närheten av vad hon allt sedan 1970-talet sysslar med. Teatraliska rockkonserter, ljud-, bild- och röstförvrängningar och det ständiga experimenterandet med sin fiol. Det enda som egentligen håller ihop det hela är Anderson själv, med alla sina berättelser om framför allt USA och vad en amerikansk identitet innebär.

Happiness - lycka - heter den senaste skapelsen som gästar Stockholms stadsteater i två dagar. För den som har sett Laurie Anderson tidigare så är detta närmast en minimalistisk historia. Synthezisern och fiolen finns där, i övrigt är apparaterna inte fler än att hon kan sköta dem på egen hand under föreställningens gång.

I fonden växlar en handfull abstrakta projektioner, de närmast visuella ljudslingorna ackompanjerar de mycket andersonska berättelserna som alla på något sätt kretsar kring lyckan enligt USA. Här finns (ja, fanns) World Trade Center, erfarenheter från typiskt amerikanska kulturer som amishfolket och McDonalds, frågan om den digitala tystnadens omöjlighet eller vad som händer när vi försöker göra en historia av oss själva.

Andersons sceniska skicklighet handlar inte bara om hennes närvaro och fokuserade tilltal, här finns också en omsorg om orden, en poesi i sak där varje stavelse är noga övervägd och utvald. Historien börjar ofta nog så oskyldigt, som den om att söka anställning på McDonalds för att se hur perfektionen ser ut. Men den slutar alltid med betydligt fler frågor än det svar som söktes. Nästan alltid ryms här en kulturkritik, lätt maskerad i eleganta ironier.

Och vem annan kan komma på idén att ta på sig ett par glasögon som egentligen är mikrofoner fästade mot skallen, för att sedan knacka sig i huvudet och klappra med tänderna och därmed frambringa rena krigsskådeplatsen i högtalarna? Fienden finns inom dig, som det heter i början av Happiness. I kväll brakar det loss än en gång.

Performance

Claes Wahlin