ÅSIKT

Den politiska teaterns nya tonart

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: HENRIK HEDENIUS
Per Eric Asplund och Lotta Tejle i "Clandestino".

Hur är läget för den politiska teatern i dag? Själva begreppet alstrar fortfarande en del rysningar. Amatörism, plakatbudskap, falsksång, enkla lösningar på allt från estetik till politik.

Men det är klart att det inte behöver vara så. Lars Noréns Personkrets 3:1 visar det utan någon som helst tvekan. Och jag tycker nog också att Mia Törnqvists Clandestino också gör det, fast på ett helt annat plan.

Clandestino hade urpremiär i Malmö för en tid sedan, och när den nu flyttar till Stockholm och sedan ska ut i landet har Törnqvist, som nu också har regisserat själv, koncentrerat den till två knappa timmar. Såväl pjäs som uppsättning ligger vådligt nära 70-talets politiska teater - men just att man med bara en hårsmån lyckas glida undan gör det speciellt intressant. Kanske är det den basala politiska teaterns nya tonart vi hör.

Terrorism - Röda brigadernas sprängning av tågstationen i Bologna 1980. Akuta miljöhot - innebär växthuseffektens eskalering när en miljard kineser får varsin Volvo slutet för livet på jorden? Och så terrorism igen: Hur ska vi förhindra det? När demokratin inte biter? Vilka medel är tillåtna? Kommer vi bara att upprepa Brigadernas våldsspiral?

Det är en avskalad scen, i stort sett bara utmärkt med gulsvart industritejp, några stolar, ett bord. Först en kort scen från Bologna just efter sprängningen, människors möten. Sedan samma människor två decennier senare: en invalidiserad terrorist i italienskt fängelse, en Volvochef och hans hustru, ungdomar som motvilligt blivit terrorister.

Jag tror att skillnaden mot 70-talets teater stavas realism. Allt är sig ganska likt, trots allt, från en bitvis lite stolpig diktion till en del bitvis rätt banala slagord, men den realistiska dogmen har släppt. Här råder en drömsk atmosfär som känns helt rätt. Och skådespelarna gör en genomgående utmärkt insats i detta gränsland mellan sköndröm och mardröm, utan all naiv trosvisshet.

Det är Volvochefens hustru som blir terrorist, vilket knappast kan betecknas som direkt realistiskt, men hon personifierar å andra sidan bättre än de flesta vårt västerländska dilemma: vällevnad kontra empati. Lotta Tejle gör hennes bombsäkra osäkerhet ytterst trovärdig, och hennes ursvenske make i Per Eric Asplunds tolkning kontrasterar snyggt mot den amerikanske bossen, kraftfullt spelad av Claes Hartelius. Denna tättrio kompletteras väl av framför allt Maria Heiskanens samvetsförödda rullstolsterrorist och velige neoterrorist.

Jag undrar om inte Clandestino antyder en framkomlig väg för den politiska teatern i Sverige.

Teater

Jan Arnald