ÅSIKT

Lulus kusligt sceniska närvaro

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Sara Lindh i ”Lulus lovsång”.

Det låter inte mycket om titeln Lulus lovsång - ett romantiskt sångdrama. Ska nu Frank Wedekinds gigantiska drama om alla mäns projektionsobjekt, Lulu, bli till något slags musikal? Ska den hunsade, utnyttjade och slutligen av självaste Jack Uppskäraren ihjälskurna Lulu sjunga sitt öde?

Men när Rickard Günther och Sara Lindh tar sig an historien så uppenbarar sig något helt annat. Jag frestas att jämföra med Ute Lempers dramatiserade framföranden av kända sånger och chansoner. Men där står musiken i fokus: sångnumren binds ihop av berättande övergångar. På Galeasen är historien en och densamma, trots att en rad välbekanta schlagrar från en Dietrichs eller Leanders repertoar interfolieras.

Sarah Lindhs Lulu återberättar delar av sitt eländiga liv, hennes möten med Franz, Eduard eller Dr Goll, alla dessa män som med sina lustar och misslyckanden vartefter tömt henne på ett eget, närmast inställt liv i Wedekinds drama.

På scenen rör hon sig mellan stafflit, schäslongen och sminkbordet, alla är de platser för männens tillfredsställelser.

Det är med en närmast kuslig närvaro och en alldeles självklar scenisk auktoritet som Sara Lindh spärrar upp ögonen, knycker med fingrarna eller intar teatraliska poser. Det är ju så Lulu är fostrad, att göra sig till objekt för de andras begär, och det är ur dessa mekaniska och krampartade rörelser och gester som hennes historia sipprar fram: ett slags förförelsens dödsryckningar.

Detta är inget mindre än en stor liten föreställning, en sällsynt lyckad konstellation mellan teater och musik som vet att balansera svärtan mot ett lockande tilltal.

Teater

Claes Wahlin